Pappa skulle hjälpa mig med en spis. Och då ville jag, men hade inga förhoppningar om, att livet skulle vara enkelt. Att en spis, till skillnad från en tvättmaskin eller värmepump, bara behöver forslas bort och sedan för man in den nya i spishålet och sätter i sladden. Och så enkelt kan det vara. Om man vet vilken fas det är. Fas? Månen? I min menstruationscykel? I LIVET? Mannen på Elgiganten tittar på mig och säger saker som en-fas och tre-fas och watt och volt och veke och säkringar och jag blir utbränd bara genom att upprätthålla normal social funktion. "Nu säger du en massa mansord som jag inte begriper, så jag föreslår att du pratar med min pappa." Och då gör han det. De tittar på den gamla sladden, som pappa har klippt av för att se till att vi får samma uttag. VARFÖR MÅSTE DET FINNAS ALTERNATIV. Vi skulle alltså, i praktiken och teorin och på riktigt, kunna åka till en svensk affär i Sverige, åka hem till det svenska hemmet med det svenska spishålet och det svenska uttaget i den svenska väggen och upptäcka att sladden inte går i? Som när det var nittiotal och man skulle resa och behövde adapter. Mannen och pappa stod och tittade på hur sladden såg ut, använde fler manliga termer och lät sedan "o fan." Det är nästan mitt manligaste. O fan. Så säger nästan aldrig tjejer. Kan vi börja? Eller förstör vi då? Behöver vi spänningen som uppstår när en man säger O fan? Jag kunde inte köpa spisen jag ville ha, från det där märket som jag inte vet hur man säger, Gårån-je. Sen skulle man bränna av spisen, och det tyckte jag lät lite gulligt. Det är så få saker i det vanliga livet som innebär att man bränner av. Men först. Skulle pappa bara kolla så att den här kuren ute på Tjärhovet var stabil. Jag ville att något skulle knaka så att han kunde säga O fan i vinden. Sen tittade vi lite på Grimskär och svor över fimparna på marken. Sen åkte vi till Blomlöfs så att pappa kunde äta smörgås med räkor. Fast det här var förra veckan, men det hände likafullt.
