Stockholm fashion week är slut och nu väljer jag att prata om det. Det är min grej att vara åtta på bollen. Jag har varit där you know. Inte i år och inte förra året och förmoligen inte förra året heller. Jag har väl glömt när helt enkelt. Jag var gravid, så mycket minns jag. Så kanske våren 2008? Jag blev intervjuad av TV och någon frågade mig vad jag tycker om vårsäsongen 2009. "Jaha, jag trodde att det var vintern? 2009 är ju ett år bort" Det sändes aldrig. Jag frossar i bilder från visningarna, vad som visas på catwalken skiter jag i, jag fattar ändå ingenting. Jag tittar på brudarna som tittar på catwalken. Jag är så glad att jag inte är modebloggare. Jag är en medeltajt trebarnsmorsa från Kalmar som hämtar inspiration från katalogerna som vi fortfarande får i brevlådan eftersom Ingen reklam regnat bort. Jag duger, jag är inte snyggast i stan men jag är faktiskt inte fulast heller. Jag är så nöjd med att kvala in någonstans i mitten. Tänk att springa runt på modeveckan och försöka ihjäl sig och ändå kanske bara vara tjugonde snyggast klädd. Tänk att du har handlat Acne och Dagmar och Rodebjääär för fem lax och så kommer Linda Sundblad i någon vintage rävboa och blir sönderälskad därför att hon sticker ut och FAN också nu blev den här kvällen också förstörd. Vad härligt vi har det alla vi som bor överallt och sysslar med allt möjligt och klär i det mesta. Heja oss som är lagom snygga och klär på oss saker som vi köpte för två år sedan. Heja oss som inte åker till modeveckan och poserar och istället nöjer oss med att mannekänga framför garagelängan och be våra killar att bara ta en bild till. Rubbet från Åhléns. För de finns där alla bor.
