Jamen ursäkta mig, men framgång pågår. Ska bara länka lite. Avsnitt 3 av Skugge och Wollin Torsdagens text om Ebbulfuni Lördagens text om förlossningar Och så något av det finaste jag blivit ombedd att göra: Skriva en novell till Radionovellen i P1 Vad mer? Bara att min förläggare tycker om mitt nya manus och att det gör mig lika delar glad och nervös som ett svin; ett vårtsvin som har slut på vårtsalva. Ett vårtsvin som har blivit bjuden på coronasäker fest och vill vara fin och nu rinner svetten trots att svinet på ett intellektuellt plan vet att grisar inte kan svettas. Det är därför vi gillar att böka i leran; för att svalka oss, inte för att vi är äckliga. Det finns så många smärtsamma fördomar om oss, tänker vårtsvinet, som ändå är en glad gris eftersom förläggaren älskar svinets nya manus. Och just det: Föräldraliv i P4 kommer med två nya avsnitt i påsk. Ärad gäst: Jonatan Unge. Vågar lova att det blir mycket bra. Hur kan jag se så oskyldig ut när jag har så hemska tankar. Det är ingen fråga, det är en känsla. Jag ser så ofta ut som någon som ska få skjuts till fiolträningen. Jag vill inte sända ut fel signaler. Jag är en djävul. Jag kanske kan plocka upp rökningen igen. Det går väldigt bra nu, så jag sitter på en trendig betongbänk och betraktar det nya universitetet och låter mig fotograferas av min gode vän Mårten. Kanske väntar jag på ett bakslag? Men om jag vägrar bakslag, kan det fungera? Många kvinnor på Instagram säger att man kan be universum om framgång. De menar att om man är fattig och utslagen och ensam och ledsen så får man skylla sig själv; man har inte ställt rätt frågor till universum. Tänk om universum kunde be de här kvinnorna fara åt helvete med sitt lurendrejeri. Då skulle jag börja ta universum på allvar. Jag vet inte om det här är första gången jag nämner kvinnorna på Instagram som säljer universum till osäkra människor men det är inte sista gången jag ger mig på charlataner som påstår sig stå i kontakt med universum och som lök på bullshitlaxen tar betalt för skiten. Ni ser; djävulen, hon är jag. Fast det är jag inte, djävulen är de. Här sitter Mårten och berättar om ett band han spelade i en gång. Vi hade köpt utrustning, som sedan inte var kompatibel med min utrustning. Och då vill man ju förstås helst göra en utrusning rakt ut på isen i gästhamnen. Den bär inte, så man rasar ner i det iskalla våta; funderar över hur det ser ut på botten. Hur djupt är det, når mina flaxande fötter dyn, har jag rört upp ett moln av slam? Är gästhamnens botten roligare än en vanlig hamn? Finns det bara champagneglas och utsugna hummerklor därnere? Det är så kallt i vattnet, det är precis som Leo säger i Titanic, tänker man och sedan tänker man inte på något mer eftersom man ligger avstressad intill sjööverklassens små båtattiraljer. Slammet lägger sig över kroppen. Det är kallt, det luktar illa, men det är också lent. Vad sorgligt det blev nu, så tänker ni. Men det är inte sant. För man är fri, man är glad och så otroligt lättad. FÖR MAN SLIPPER UTRUSTNING SOM INTE ÄR KOMPATIBEL MED BEFINTLIG UTRUSTNING. Man slipper ett sd-kort som inte pratar med datorn. Mitt sd-kort har inte ställt rätt frågor till universum.
