Mitt i natten ropade det yngsta barnet. När klockan är 03:35 låter mamma som pappa, tycker jag. Joachim snubblade iväg och försvann ut genom dörren, herregud så lång han är när jag ser honom nerifrån. Är dörrposter inte framtagna med respekt för de som är annorlunda? Som jag låg där och hörde Joachim fråga hur det var fatt och ställt så kom bebistiden tillbaka till mig. Bara sådär. Jag ville inte men den kom ändå. Farande for den. Varannat uppspring-nätterna. Min tur, din tur.Snälla låt denna uppspringning vara nattens sista. Uä. DOH!Jag brukade lyfta över till oss direkt, orka hålla på och jiddra, förhandla, stå i trosorna vid sängen och bli stel i ryggen, backa bakåt och be att sovet ska fortsätta sovas. Joachim kunde gå in tretton gånger utan att ge upp. Han tyckte att bebisens hälar gjorde sig bättre i sin egen säng än begravda i fadrens ögonhåla. Jag vill att Joachim kommer tillbaka med en bebis i famnen. Så kände jag i natt. Tänk när jag låg där och det gnyddes en vägg bort och Joachim kom in med min spädaste av spädgrisar och jag kände att jag längtade och saknade, trots att vi sågs nyss eftersom jag alltid har bott i samma hus som mina bebisar. Hur jag liksom saknar bebisen, trots att Joachim står där i dörren, bebis på arm. Djuriskt. Köttigt. Människovarmt. Joachim är inne hos vår sexåring vars täppta näsa har väckt honom och gjort honom orolig, jag ligger i sängen och håller tummarna för att Joachom ska återvända med en bebis som han lägger mage mot mage och som jag sedan ger bröstet. Jag vill inte ha fler barn, det här är bara en nattlig fantasi som är sann. Tänk att jag har fått uppleva det. Ah well. Något helt annat är att vi fortfarande behöver fixa väggen eftersom tapeten är så sliten och förstörd vid hörnet. Folk springer förbi med naglarna utfällda? Tanken är att måla den här gången. Kan inte ni säga vilken färg?
