En dag jobbade vi hos Jasmina.Titta så långt hår hon har nu. En av hennes bossar att slå. Jag trodde att jag var hårt inne i min grötrutin men så fort jag tittade bort så började jag äta rostat bröd. Ibland äter jag två ägg till frukost och det är nästan alltid för mycket, men så känns det inte i en äggröra. Likadant med potatis. Du kan aldrig äta lika många potatisar styckvis som du gör när du äter potatismos. Vem kan förklara det här för mig på ett pedagogiskt sätt? Hur vet man att man måste "göra något åt" kakelfogarna? Varför valde vi ljusa? Är vi inte riktigt kloka? Saknas hjärna?Äh, i mitt nya liv som jag lever nu så tänker jag se på allt positivt, allt löser sig, allt är fint, allt är lugnt, ingen oro, ingen upphetsning inför sådant som kan vara ett hot. I mitt nya liv är mina kakelfogar melerade. Mot dem har jag ingen chans. Jag har bara att sitta still och hoppas att de inte ser mig. Vilken är världens snabbaste bil? Hyrbilen. Vilken är världens kallaste kyla?Den du upplever när du tittar på fotboll i mars och april. Jag VET ju detta nu. Jag har gått på matcher i tjugofyra år men jag har aldrig haft tillräckligt mycket kläder på mig. Jag har börjat säga "Berätta inte för Joachim att jag frös, han blir så arg" och det är precis så det är. Han skäller i förväg. Men ingenting hjälper. Det är nio grader och sol och det blåser inte! tänker idioten som är jag och så tar jag min solstol och far. Kallt om rumpan men varm i hjärtat när han gör ett inkast mitt i en kastvind. Det var en måndag och i början av veckan och klockan var 07:51. Joachim och pojkarna stod i hallen. "Har han inga vårskor", sa vi till varandra lite så där. "Vi får leta i klädkammaren i källaren", sa Joachim och menade mig. Jag sprang ner i källaren och satte in handen i helvetet, kom ut med ett par svarta Adidas som var ganska långa. Det var äldsta broderns 42:or som dansade en halv sommar när han var fjorton. Fyrtiotvå blev för stort för tolvåringen som fick klampa till skolan i sina vinterkängor en dag till. Senare den kvällen gick jag ner i källaren med öppna ögon och gick igenom de nio hyllorna med folks skor. Och just det, i födelsedagspresent av sin mormor och morfar så fick han de vackraste skorna jag någonsin sett. De hade jag glömt och nu låg de där och lyste upp mitt ansikte. För det mesta är klädkammaren Joachims blekta jackor han hade när vi träffades, kavajer från hans tonår, elva lucialinnen storlek 98/104 i en Coop-kasse med sånt där lent spindelnät under botten. Tror ni att jag kan veckla ut ett sådant lucialinne utan att börja gråta på klädkammargolvet? Det kan jag inte, så det aktar jag mig för. Klädkammaren är sex resväskor på rad som aldrig reser, trasiga pumpar till trasiga luftmadrasser, krispiga spindlar i fosterställning och Joachims pjäxor som inte har fått fötter sedan början av nittiotalet. Och så ibland: ett par blå-orangea sneakers att möta våren i. Det är roligare att titta på barnmatcher, för de spelarna har jag gjort med min kropp. Den enda bilden man får ta på honom är smygbilden, men den får man inte heller ta så säg ingenting. "Om du klarar att flyta så får du en glass", sa jag. Han flöt inte. Jasmina har kastat sina kryckor, hon slog den sista bossen! Har ni tänkt på varför kvinnor på teve och film så sällan har lugg? Det beror på att det inte går. Det blir klaffel. Två saker ville han. 1. Leka med Mona och Loa. 2. Se Minecraftfilmen. Så på lördagen överraskade jag honom med en dubbel. "Det här är den bästa dagen i mitt liv", sa han. Det var inte lika plågsamt att sitta sig igenom filmen som jag hade trott. Publikens entusiasm och applåder var fint att uppleva. Barnet satte vid två tillfällen upp fötterna mot stolryggen framför och jag förklarade att det är jättejobbigt för den som sitter där. När filmen var slut så böjde jag mig fram och sa"Jag hoppas att han inte var för jobbig?""Nej då, det är ingen fara!" sa killen som kanske var femton. "Han är väldigt upphetsad", sa jag. "Det är vi också, det här är ju årets film!", sa killens kompis. Fina ungdomar!
