Nu har jag druckit ett glas rosé av tre anledningar. 1. Det är mycket gott. Jag kan inte berätta vilket eftersom jag inte har koll på hur lång tid som måste passera innan jag kan nämna produktnamn enligt mitt kontrakt med Systembolaget i samband med det härJag, till skillnad från vissa andra jamen ursäkta mig, är extremt noga (läs rädd) när det gäller sånt här.2. Rosévinet måste ta slut. Jag dricker inte rosé när sommaren är slut och jag sparar inte till nästa år på samma sätt som jag inte äter choklad med päls. 3. Jag tycker att det är lite jobbigt att skriva det här, låt mig återkomma till vad. Eller så har jag druckit tre glas rosé av en anledning. Veckan har börjat bra och det beror mycket på er. Att ha en blogg är att ha en gunga under ett träd. Med jämna mellanrum kommer det fram någon snäll och ger en knuff så att det ilar i magen, man kommer närmare himlen och håret står rakt ut. Så är era kommentarer. Det är liksom inte direkt "Du skriver ganska bra" och "Kul blogg", herregud, ni skriver saker man vill tatuera in. Ni skriver sådant som jag läser högt för mig själv, och har jag druckit rosé så blir det blött på ögonbollen. I måndags jobbade jag så bra att jag kände självkärlek. Det blev som det alltid blir: så här bra kommer jag inte jobba imorgon. Jag har tänkt på att mina barn är mycket stora. Att mitt femte barn började trean, att mitt fjärde barn började högstadiet och att mitt tredje barn började tredje året på gymnasiet. Herregud vems idé var det att skaffa så många barn att det låter som banjo. Jag känner mig lite vilsen och mycket lugn på samma gång. Här är vad vi vet om mig: jag är en ängslig person med många barn som inte kan laga mat och när vi ändå är inne på ämnet: Ikväll tränade äldsta sonen fotboll och medan jag skjutsade honom gjorde Joachim pasta och falukorv till middag. "Ska jag göra pasta till dig?" frågade han. "Nej", sa jag eftersom jag åt pasta till lunch. När jag kom tillbaka från skjutsningen ställde jag mig framför spisen och tittade tomt. Jag vill inte ha något, tänkte jag. Men jag måste ha någon slags middag annars känns livet lite fattigt. Jag plockade fram: En portabellosvamp som låg kvar sedan grillningen i helgen. En kvarts enorm squash som jag fått av mamma. Soltorkade tomater. Fetaost. Grön paprika. Färska egenodlade tomater. Pumpakärnor. Parmesan. Och sen. Jag stekte portabellon och den gröna paprikan i olivolja. Jag hyvlade squashen tunt. Jag mosade fetaosten och den soltorkade tomaten och jag ORKADE inte hacka, det blev moderkaksstora bitar soltorkade tomater i den smulade fetaosten. Sedan plockade jag fram en liten form i glas som jag tror att min svärson har lämnat här. Jag varvade svamp och paprika, hyvlad squash och fetaoströra. Sedan strösslade jag de små färska tomaterna över och toppade med riven parmesan och pumpakärnor. Ställde in i ugnen på 225 grader och höll tummarna löst för mina chanser var försvinnande små. Om ingredienserna i mitt kylskåp hade rättigheter skulle jag stå åtalad i Haag nu. Gick det att äta? Det är klart att det gjorde, det var allt som är gott gratinerat i ugnen toppat med ost. Men är det en rätt? Är det ett recept? Nej, det är en slags gravidcraving från någon som väntar fyra och ett halvt barn. Jag åt min märkliga middag framför Kalmar FF match mot Ängelholm i Svenska cupen. Matchen slutade 7-0 till Kalmar och den som sa att hungern är den bästa kryddan var inte ihop med någon som är ordförande i ett lag som försöker hålla sig kvar i Allsvenskan. Ni vill att jag ska komma till vad saken gäller idag. Det vill inte jag. Jag är blyg. När mitt äldsta barn, hon som var fyra år när jag började blogga skulle börja sexårs så tryckte hon mina fingrar hårt i sin hand den sista kvällen och sa "Jag är vernös."Jag är vernös. Jag har startat en Substack. Den här bloggen kommer finnas kvar. Min Substack kommer vara för de som verkligen gillar att läsa mig. Det kommer bli längre. Mer intimt. Ibland kanske jag bränner en bro. Ibland kanske jag skriver något som gör ont. Det var det jag ville säga. Det var väl inte så svårt?
