Jag mötte min mamma i trafiken. Jag visste att det var hon eftersom jag inte har ansiktsminne eller namnminne men kan alla registreringsskyltar jag någonsin känt. Plötsligt såg jag mammas kombination och blinkade med hellyset. Ingen reaktion. Blinkade igen, fyra gånger. Mamma stod mittemot mig och skulle svänga höger, jag skulle samma håll. Hon stod still. Jag blinkade. Sen svängde hon ut, såg mig rakt i ögonen, log, och mötte mina vinkningar med sina. Sen ringde jag henne. "Hej, såg du att det var jag?""Ja!""Vad gör du?""Jag är ute och kör, jag är vid arenan nu.""Men det vet jag väl. Mamma, när jag frågade om du såg att det var jag och du svarade ja, menade du att du såg att det var jag för att det stod Malin på mobilen?!""Ja!"Ta körkortet, tänkte jag. "Det var jag som blinkade till dig.""Jaha, var det du!"Vi pratade en stund om jobb och barn. Mamma fyller snart sjuttio men både jobbar och hämtar småbarn på förskola och fritids. Hon lever som man lever när man känner att det skulle vara gott att vara sjuttio. Fri. Ta pensionen, tänkte jag. Jag parkerade bilen, gick in i affären. Kom halvvägs in. Fel affär. Skulle in i den bredvid. Gick ut ur affären. Gick till bilen, satte mig i bilen. Tittade rakt fram, vad gör jag här? Klev ur bilen, in i rätt affär. Kom in halvvägs. Jag har ingen plånbok. Ta pensionen,TA PENSIONEN. När jag senare den kvällen öppnade dörren till klädkammaren för att se om jag kan skicka kläder som jag aldrig använder men sedan inte skickar eftersom jag kanske vaknar en dag och har bytt stil och då behöver jag mina mindre attraktiva jackor och kappor. När jag öppnade dörren fick jag syn på något litet litet som jag först trodde var en mus. Skulle precis börja skrika på Joachim att det är här inte ett värdigt liv, så här skulle det inte bli, han har inte lovat mig något men jag trodde nog ändå att vi skulle vara bättre än möss. Det går väl an när de gör sig ett bo vid en bäck i en skog med sin familj, knyter barnens svansar, sjunger dem milda sånger, sätter en linsgryta på järnspisen, virkar en halsduk till minstingen, dricker en kopp slumrande björnens kvällste. Men kan jag få vara musfri? Jag behöver inte flärd, jag behöver bara ett litet liv renons på smågnagare. När jag öppnade dörren till klädkammaren så tyckte jag mig se en mus men just som känslorna skulle bli till en scen i min mun så såg jag något blått och strax därefter klor som kramade. Det låg en blåmes i vår klädkammare. Halvt under den stora resväskan med huvudet mot dörren. Joachim trodde att det var en unge. Vi stod och tittade på ventilen en stund och undrade mellan varandra hur det hade gått till, hur kom den in? Blåmesungens hjärna. Ändå mer vital. Än min. När jag försöker gå till. Affären. Mamma vinkar till alla,så hon vinkar till ingen. Så här är det att ha fem barnNär du får ditt första och andra barn, när du har två barn och hittar ett dött djur, vilket som, varhelst du hittar det: Begravning, lägga i en ask, djurets favoritsaker, små blommor och en vit kudde, bädda vackert, jordfästning, andakt, en liten dikt, en sång, vördnad i en halvring kring viloplatsen, tårar, fina ord om hur vi kommer minnas den döa råttan i hålet i marken. När du har fem barn och hittar en söt liten blåmesunge som kommit bort från sin mamma och aldrig kommit hem igen: Inte säga något till barnen, orkar inte vänta på att de ska komma hit och han den yngsta blir så ledsen. Diskhandskar på, plocka upp och kasta från källardörren och ut i regniga höstkvällen, landar kanske i busken vid fotbollsmålet. Slut på ceremonin. *Kanske möter ungen sin mamma i trafiken. Vinkar, blinkar, mamman seglar vidare, glad men trög.
