Livets bästa är det enkla. Livets sämsta är sådant som måste planeras och fixas och ordnas och tänka efter. Jag är inte dum i huvudet, det kan jag inte tycka, men att tänka är det värsta jag vet. Frågor som "vilken tid som blir bäst att åka" och hur man "ska göra med mat" och om "allt är packat?" är ättikan i mitt livssår. Jag vill bara gå ut genom dörren och inte fundera så mycket över vad vi har med oss och vem som är kvarglömd. En lång sommardröm som jag har haft är att det ska vara enkelt att bada, det har jag redan skrivit om. Men inte bara det: jag vill att platsen ska vara enkel. Jag vill göra ett sånt där strandhugg. Och jag vill att alla andra ska vilja det jag vill, utan gnäll, utan "hur gör vi med det och det?"Bara skjuta ut båten med den starka foten mot bryggan, låta bli att sätta på motorn eftersom jag varken vill eller vågar köra med den, ro runt ett hörn och hitta en skyddad plats där det bara finns vatten, gräs och stenar. Lägga ut en filt, bada, fika, ligga ner och titta på trädkronorna. Jag har sett människor göra det här. Men jag har inte trott att det finns sådan badkärlek för mig att få. Jag gjorde tunnbrödsrullar och tryckte till dem med handflatan, jag blandade lättdryck, jag la varsamt ner två rör billiga kakor och kex. Nu åker vi, sa jag bara. Det var jag och mina allra småaste gossar. Jag skickade ett sms till pappa att vi skulle ut på sjön, så att han visste. När han fick det sms:et brann det upp i hela hans hjärna och när jag hade rott blott en liten förskrämd sjömil kom han farande. Vi fick skjuts och det tyckte tvenne pojkbarn var väldigt otråkigt. Hemlig liten plats som ingen annan vill vara på. En ö med natur som bara fått vara ifred. Visst har det varit människor här förut, men eftersom det inte finns någon anledning så var det nog väldigt länge sedan. Finns det orm på den här ön? frågar jag varje gång. Svaret slutar aldrig vara att ormar kan simma. De här stenarna låg väldigt snyggt och det är så rysligt härligt att tänka på hur länge de har gjort det. Jag såg ett blåbär, plockade och åt upp. Veckans stad och Brago. Vi gick på sommarens kortaste upptäcksfärd. Andra sidan av ön tar vi en annan dag. Jag kan inte riktigt förklara det men jag menar att det här är årets bild. Inte i världen kanske, men för den allra närmaste kretsen åtminstone. Häromdagen bråkade jag med mamma och pappa om var flotten brukade ligga när jag var barn. Jag hävdar att det är samma plats. "NAJ NAJ NAJ", sa mamma och pappa, helt överens för första gången sedan de träffades 1974. Och när vi kom hem hade jag huggit i en strand, bestigit ett berg, gjort något stort. Som var enkelt.
