Hon kom hem från hämtningen vid 16:20 eftersom barnet gärna vill leka på lekplatsen en stund. Jag är bättre på att låta hämtningen ta tid nu än jag var då, tänkte hon. Så istället för att må fint över att hon var en bra mamma så plågade hon sig själv med att hon varit en dålig mamma. En situation kan alltid vändas till ett historiskt nederlag.Väl hemma så fick han inte titta på teven, hon har slutat med sådant, han ska tvingas att leka och det gör han. Han målar fantasifulla teckningar som hon datummärker och trycker in i bokhyllan. Eller så bygger han världar, från sitt rum vidare in i vardagsrummet. Nu får du titta på teve! säger hon med gäll hysterisk röst innan alla hans saker har bytt plats. Han bygger dinosaurievärldar och de som mockar skit i en sådan jobbar förmodligen kortare dagar än hon som måste flytta tillbaka alla delar av en isärplockad värld.Och nu slog han huvudet ordentligt hårt i hyllplanet på hans rum. Vilka idioter är de som inte har skyddat det sylvassa hörnet från hans mjuka kropp? Hon kysser och blåser och säger att hyllan är så dum. Ni måste ta bort den, säger barnet och hon säger Jag vet något bättre. De går in i badrummet och plockar fram ett stort sjok bomull som hon sedan gaffatejpar fast runt hörnet. Barnet smeker sin onda sida av ansiktet mot det mjuka och säger Åh, så gullig!När ska vi äta? undrar det barn som alltid tar det personligt när det inte är god mat. En vendetta mot honom är lasagne. När allt lagt sig litegrann kommer ett annat barn in i köket och vill ta mellanmål. Det är mellanmålsåldern, mackåldern. Nej, nu ska jag äntligen, äntligen, som jag har längtat, ta tag i köket, jag vill vara ensam här och det finns ändå ingen plats. Han försvinner nerför trappan. När blir det mat? undrar han med ryggen. Hon diskar och torkar och gör allting vardagsvackert. När hon kastar trasan med ett avslutande smack ner i diskhon kommer ett av de äldre barnen in i köket. Hon håller fram mobilen för att visa något. Den sjunde november är kladdkakans dag. Äsch, det var ändå för bra för att vara sant att klockan var 17:15 och köket var rent. Klockan 18:10 var allt förbi. De hade ätit spaghetti och sås på vegetarisk färs toppad med rostade kikärtor. På det kladdkaka med vispad grädde. Och allt börjar om. Hon satte sig i soffan och fultittade på en teveserie med mobilen. Det lilla barnet satt på sitt rum och byggde dinosaurier. Bygga dinosaurier, han menar väl dinosaurievärld? Men han menar dinosaurier. På soffbordet ställer han upp tolv dinosaurier av vanliga duplobitar. Och mamman börjar gråta. Vad fan gråter hon om? Inte vet hon, lite av varje förmodligen. Hon gråter för att det är fint med hemmabyggda dinosaurier, hon gråter för en grej vid lekplatsen, hon gråter för att hon gråter, hon gråter för jobbiga saker hon tänkt på eftersom hon är så satans KVINNLIG och ältar och oroar sig i onödan och plågar sig med sådant som är gammalt och tänker i förväg på sådant som kan komma. Bäst att gråta över spilld mjölk, sorg och hetsa upp sig innan något har hänt, allt på samma gång så att man mår extra dåligt. Hon duschar det lilla barnet, de gör roliga frisyrer med det våta håret och sedan läser hon en bok som han inte hade valt. Koka gröt till ett annat barn, borsta tand, det är upptaget på toaletten och du får inte ta den här toaletten i läggningstimmen, hur många gånger. Det var en måndag i november och hon tänkte Nu ska jag brygga en kopp te, lägga tebladen direkt i vattnet i kastrullen och tycka att det är okej för hon har fem barn och det ska komma en tid när hon tar sig tid, med te. Och om hon har någon slags självbevarelsedrift, det har hon inte, så lägger hon sig vid 22 och då har hon orkat bädda rena lakan. Och hon tänker: Rena lakan, det väger upp allt. Vadå allt förresten? Inget har hänt, allt har hänt, och nästan allt var bra. Du har det bra. Så vad lipar du om, dumfan. Slut.
