Det var stängningsdag i fredags. Inte studiedag, stängningsdag. Stängt. "Kontakta rektorn om ni behöver barnomsorg"-stängt.En ledig fredag med barnen, så mysigt. Så hur kan det då fortfarande vara intensivt och jobbigt när de är så stora?Från min plats bakom min telefon säger jag till dem att det är skärmfritt, och hos oss går det ganska lugnt till, inledningsvis. Jag tror att de förstår att vi är långt mer liberala än hundra procent av alla de känner. De börjar jaga varandra genom huset. Han som är fyra år äldre än den andra jagar och han som är fyra år yngre än den andra söker skydd där jag är. Det är väl onödigt. Och högljutt. "Jag tänkte städa sovrummet, var inte här", säger jag, så då börjar han som är yngre än den äldre hoppa i sängen och då börjar han som är äldre dra honom i benen så att barnet far i golvet och det var att döma av skriken fruktansvärt för honom men inte mer fruktansvärt än att han hoppar upp i sängen igen och ber om mer. Sen dras han ner från sängen ett par gånger till och jag står i köket och tänker på något annat och tänker att det faktiskt gränsar till det overkliga hur mycket de är och låter. De spelar spelet bra. Spelet heter: vara så spattig att mamma ger upp och säger att vi får ha skärm en liten stund och plötsligt är det kväll och mamma säger saker till pappa som "Deras hjärnor är grillade, fan också.""NU GÅR VI UT!"De stelnar. Det här var vändningen de inte kunde anat. Jag brygger en kanna te och lägger ner termos, en kopp, ett äpple till han som vill ha och en bok i en tygkasse. Jag tänker se om det är möjligt att läsa bok och dricka te på en bank medan barnen leker på lekplatsen. Jag ska ta tiden, räkna antal lästa sidor. Vi går dit, det går bra. Att gå alltså. Vi kommer fram. De säger "Lek med oss!" Jag förklarar att nej, de får leka med varandra, det är det som är grejen med syskon, en bror är en gåva man får. Jag sätter mig här på bänken nu. Jag ställer upp min termos och min kopp, jag häller upp till hälften och ångan stiger upp och sticker iväg åt det håll där mina barn sitter deprimerade i fel ände av en rutschkana. Jag slår upp min bok, jag läser en halv sida och är lycklig, det är ju så här det ska vara att ha barn, jag har alltid haft det inom mig. Nu är de här igen. De tjatar. Den yngre får sitt äpple. Jag beordrar dem till hängmattan. Sabla ungar, hur många har en hängmatta på lekplatsen, det finns ingen tacksamhet. Nu gungar den äldre den yngre till misär, hans äpple ligger i gruset, han kommer mot mig med gråt. Jag hämtar äpplet och häller resten av mitt te över det. Vi börjar gå hem, det här är kallt och trist och blåsigt. Den äldre av bröderna ser en hund som han vill klappa men jag vill inte fråga, var lite entreprenöriell är du snäll. Han blir sur och går hem i förväg. Den yngre och jag går en annan väg och plockar upp ekollon. Jag har hört att man kan odla dem i vas, nu ska jag prova! Kommer hem och läser på internet att ekollon oldas i vas runt september-oktober. Men de har ju svans! Inte vet ekollon vad det är för årstid inne i mitt fönster? Jag sätter mitt ollon i en smalhalsad vas och ställer på en solig plats. Nästa morgon hänger svansen i luften. "Lilla älsklingen, har du redan druckit upp!" säger jag och mitt hjärtas rötter ser ut som ekens jordiga nedre. "Det är så varmt i fönstret, vattnet har dunstat", säger Joachim. Ingen förtjänar mig. Vem sa att det var så här att ha BarnSamboEkollon
