Har glömt lägga upp bilderna från när mormor Anita kom förbi. Hon var ju sjuk när han föddes. Men den som väntar på en bebis väntar nästan aldrig för länge. Jag tycker redan att det här var länge sedan. Då var jag öm i stjärten, mjölkstinn och skyddad av husets fyra väggar. Nu är jag utkastad i verkligheten, måste göra vuxna saker och skärpa till mig. Joachims pjosk är som bortblåst. Åh, de där första dagarna när vi var ensamma hemma med bebisen. Bara soffan och mjukheten och det lilla knyttet. Jag är ganska säker på att jag har haft åsikten som går ungefär såhär: "Varför lämnar man in syskonet på förskolan när man har fått en bebis? Vill man inte ha syskonet hemma så att han eller hon får lära känna bebisen i lugn och ro?" Nej. Nej, det vill man inte. Man vill vara ensamma, de vuxna vill ha de där dyrbara första dagarna för att titta på sin bebis ostört. Syskonet kan lära känna bebisen när som helst. Om man vill ha syskon hemma så varsågoda, men åh som jag njöt av att bara vara tre.
