På fredagen fick jag ett par minuter med detta barn av guldig lock. Tog hans nya mobil för en skärmfri bild gjorde jag. Så nu älskar han mig nog inte längre. *På lördagen gjorde vi Steg för steg. Barometern har döpt om frågesporten till Poängjakten men jag tycker att onödig förändring är onödig. Jag vill ha ett konto i Föreningsbanken och jag vill köpa min mat på Obs!Samhället rör på sig och jag står stilla och löser Steg för steg tillsammans med mina älskade. Här sitter mamma och skrattar så att hon gråter eftersom poäng fyra på Historia/Ett år löd "Indira Gandhi mördas av sikhiska extremister" och Elin kommenterar "siken otur."Mer krävs inte. Mamma fullkomligen rasar ihop i alla sina lemmar, tårarna rinner ner på tidningen, hon skrattar så att världen stannar. Det här är mamma tio minuter senare när hon börjar tänka på det igen. Baby bluesen leker dionsaurievärlden. De får absolut inte leka med glaskulorna i den lilla påsen men när vi gör steg för steg så låtsas vi att vi inte hör att de rullar ut över hela golvet. En kula lyckas alltid smita iväg vid städningen och en vacker och mörk dag halkar någon ihjäl sig. Mänskligheten är en konstig och korkad sort. "Vad i hela friden hände? Nyss var det varmt och nu är det svinkallt."Årstiderna tar oss på sängen var fjärde månad och hur kan vi ha Nobelpris när vi är så pantade. Jag har sått så många lökar och fröer. Väldigt lite har tagit sig upp och fram.Men så kom du. En vit vallmo, från en påse jag köpt i affären. Så skör och tunn att jag såg marken genom blommans blad, jag blir så glad!Fråga: Om man ska ägna sig åt vildsådd, vilket man ska, hur vet man när man ska ta de där små pinnarna i mitten? Jag hatar baksätet. Hatar. Sonen satte sig i framsätet och trodde nog att jag skulle ställa till med en scen. Istället satte jag mig bakom Joachim och insåg att jag hatar baksätet. Hatar. Sonen frågade Joachim vad de använder det där tornet till nu. Joachim trodde att det inte användes alls. "Om det är något klipp i ungdomen så bryter de sig in och festar däruppe", sa jag. Vad cool jag är när jag försöker vara häftig. I april för fjorton år sedan var han en sjumånadersbebis och det var Världsbokdagen. Jag hade blivit bjuden till Stagneliusskolan för att prata om mitt skrivande. Jag ammade och lämnade bebisen till rektor som vaggade ömt. Efteråt kom två killar fram och undrade om jag fick betalt. "Det skulle ni nog aldrig fråga en man", hoppas jag att jag sa, och sen åkte jag hem. Och i lördags stod jag i den vackra aulan medan bebisen funderade över vilket val han ska göra inför hösten. Det är så fint så fint så himla fint med alla föräldrar och deras barn. Vi är alla så löjliga och stolta och uppspelta. Det är som öppna förskolan, fast nu. Ena dottern har fått mina Converse. Inte för att jag var trött på dem utan för att jag älskar henne och aldrig säger nej. Det handlar inte om att jag är generös eller snäll, det handlar om att jag ryser av välbehag när en ung person vill ha sådant som är mitt. Men jag gillar skorna, så det händer med jämna mellanrum att jag ropfrågar från hallen om jag får låna mina skor. Vi avslutade dagen med att besöka programmen som sysslar med hotell och restaurang och mat och bak. Åh så många förljugna intressenter det fanns i dessa lokaler. Mammor och pappor med munnarna fulla med snittar "Du har väl alltid velat bli kock?", sa mammorna och papporna till sina barn medan smulorna flög ut på golvet. Vi rörde oss allra längst in och köpte bröd och kakor som smakade som att de som bakat kan ta studenten i morgon. Råglevain, kardemummabullar, chokladsnittar och mjuk chokladkaka med glasyr och flingsalt. *Vad han ska läsa i höst är det fortfarande ingen som vet.
