När jag på torsdagen vaknade klockan sex mot min vilja och biologiska klocka så vaknade jag av ett litet barn som skrek, nej, en bebis som grät. Joachim får ta det, hann jag tänka innan jag kom ihåg att vi inte har ett litet barn. Vems bebis ligger och gråter i huset? Efter en stund insåg jag att det var Joachims andning jag hörde. Tills jag hörde Joachims lätta andning över skriket och att det var MIN andning som lät som ett skrikande spädbarn. Näsan låg klämd snett mot kudden och var täppt. Där låg jag, idioten, och näsvrålade mig själv ur den goda livsviktiga morgonsömnen eftersom på nätterna SOVER JAG DÅ INTE. Sedan jag fått iväg de fyra män jag lever med nu så satte jag mig med datorn och försökte vara duktig men det gick lika trögt som min näsa har fri lejd. På förmiddagen ringde Elin och frågade om jag ville följa med till Ikea och äta lunch eftersom hon hade saker att hämta ut där. Jag vill verkligen inte äta på Ikea. Är maten på Ikea Sveriges största bedrägeri? Hur kan det vara så ej gott? Man får vad man betalar för men det smakar som två kronor. I restaurangkassan frågade tjejen om jag var medlem och eftersom hon verkligen undrade ihjäl sig så förklarade jag inte är medlem längre eftersom man aldrig får något för det och att det mest känns som att Ikea vill ha koll på var deras kunder bor jamen ursäkta mig med deras "skriv in ditt postnummer" när man betalar. Nehej du, jag är då rakt inte med i momsen eller folkräkningen eller storebror ser dig, jag vill bara komma in här och köpa saker jag inte behöver för pengar jag inte har och sen vill jag gå hem. Tjejen i restaurangen lyssnade snällt och sedan sa hon "Okej, men hade du varit medlem så hade du fått en check som ger hundra kronors rabatt om du handlar för trehundra kronor i varuhuset."Det lönar sig aldrig att vara jag. Jag köpte falafel och pommes frites och kokta grönsaker och aioli. Falafeln var verkligen fel, pommes friten smakar som att man är anställd att äta upp dem och aiolin smakade inte aioli eftersom ai är vitlök och den olin var renons på sådan. Jag åt upp hälften och sen skvallrade vi oss till helvetet. Två gånger bröt vi upp och var halvt upprätade när Elin sa "Har jag förresten berättat att"Herregud så snabbt man sätter sig igen. Med hakan i händerna och en våt blick. GE MIG. Vad gjorde jag innan jag hade en syster? På växtavdelningen hittade jag en stor blå kruka som jag gärna ville ha men den var slut så jag tog visningsexemplaret med mig, "de ska sälja den till mig", så sa jag till Elin. I kassan bad jag om hjälp och då sa killen som hette Emanuel att jag inte fick det. "Men jag vill ha den", sa jag och försökte se trivsam ut. Då sa Emanuel att han skulle kolla om det fanns några krukor i varuhuset och det gjorde det, på en annan avdelning. Ville jag gå och hämta den där? undrade Emanuel och verkade tro att mina ben tillsammans med mitt psyke skulle bära mig tillbaka. "Elin, jag får inte köpa krukan, vi brottar ner honom", ropade jag till Elin men hon var inte med på det. Så jag sparade mina hundranittionio kronor och åkte hem. Jag har blivit helt "Pål har fått en badboll" med min nya röda jacka. Kom jackan så går vi och sitter på en filt, du får vara med, det blir roligt! Elins nya badboll är hennes jobbdator. *Och nu till något helt annat: jag vill be om ursäkt för att jag är så dålig på att svara på kommentarer. Det återspeglar på intet sätt hur jag känner för kommentarer. När jag ser att det har kommit en ny kommentar, det räcker med EN, så ilar det till i magen. Och då kan det vara bra att ha i åtanke att jag, i år, har bloggat i tjugo år. TJUGO. Och ändå, varje kommentar ett ömhetsbevis som bär mig genom dagarna, över vidderna, upp på morgnarna. *På kvällen frågade mitt barn vad aioli är och jag sa "majonnäs från medelhavet", är det rätt?
