Pappa skulle hämta ett av barnen som ska passa sin allra nyaste kusin över dagen. Jag hör pappas första steg på trappan, sedan blir det tyst. Sen följer ljudet av man som stötborstar trappan med piassavakvasten. Hur hårt? Stackars piassavakvasten, tänker man. Stackars självaste trappan, tänker man. Barnet öppnar dörren. "Hallå?""Hallao, nej hau ju inte söupat häe och så göu nej och trampar nejr dejt och söu blej dejt glaushault."Han kliver in, barnet tar ett steg in i hallen, pappa ser mig i vardagsrummet. "Vaur dejt döu som prautade mejd mej?""Nej, för jag är ju här inne."Sedan följer ett par nyhetsuppdateringar om hissolyckan och andra händelser. "Söug döu ikonomejnutt igöur?""Nej, menar du ekonomibyrån?""Vau sau jau?"Sedan berättade han vilka som gästade och vad som sas och så sa han"Jau haur löjsningen pöu hejla problejmet, dejt skulle vara böurta pöu in natt.""Okej Trump.""JÖU, och dejt haur jau sägt ej öuver tjöugo öur, min ingen höuller mejd mej, inte ens Åke."Här skrattade jag så att det nästan kom kiss. Man behöver inte ens veta vem Åke är tycker jag."Di ska lägga nejr kröunufogden."Så tycker pappa, och innan han tar med sig barnet och kör norrut så pekar han på kartongerna i hallen. "Döu och Jöuachim äer jöu meljöumänniskur, men söu bisteller nej in massa skejt pöu nejtet.""Det där är mina födelsedagspresenter.""Vims föjdelsedaug?""MIN."De går. Han tar inte med kartongerna, de får vi "sköta själva", och det var ju liksom tanken. Han halkar sig dramatiserat ner för den lefsfaurlega trappan och kör mot gården. Snart är det förmiddagsfika. Och ingen person satt i brand skulle kunna stå mellan honom och elvasmörgåsarna. Inte ens Åke.
