Många gånger älskar jag mitt jobb. Det är en dröm att få skriva precis om det som händer i min hjärna när jag får ett ämne och anta positionen att Det här tycker jag, det är jätterätt. Andra dagar vill jag inte tycka någonting. Jag vill ägna mig åt att göra rent fläkthjulet, går det göra rent? Kan man plocka ner det själv? Måste man ringa en expert? Vad kan det tänkas kosta? Måste vi kanske köpa en ny svart fläktboll och var lägger man i så fall den gamla? Är det kanske något pappa vill ärva för att bygga om till något som han kan använda på gården? Men jag måste tycka jättemycket hela tiden. Och det gör jag innerst inne. Jag bara orkar inte alltid. När det är mycket, när jag är ledsen. Då tänker jag: Varför är redaktören så ELAK? Måste hon komma med ett ämne just nu? Kan jag inte bara få sitta här framför Top Model Nya Zeeland och suga på en Dumlekola som jag hittade under soffan? Och så börjar man läsa och sedan skriver man och förr eller senare kommer man över sig själv. Jag inser att jag kan vara fuckyou-ledsen och ändå skriva. Eftersom det är mitt jobb. Eftersom det är så folk gör hela tiden. De förlorar sina nära, de skiljer sig, de har sjuka barn, de är deprimerade, de känner sig fula, och ändå går de till sina jobb och gör det de ska. Just nu skriver jag till ljudet av pålning trehundra meter bort samt ljudet av grävmaskin mot asfalt tio meter bort. En fluga lämnar mig inte i fred, den sitter i mitt ansikte, flyger till min arm, sätter sig på mitt öra, flyger till den andra armen. Jag är så arg på den här flugan att jag kan börja gråta. Ja, jag skulle kunna gråta för att den är så känslokall och inte förstår mig. Jag hoppas att den får AIDS i stjärten och dör.
