Jag vet inte vad det säger om mig, men varje gång Alec Baldwin får en ny bebis så känns mitt liv lite lugnare.Alec och hans fru Hilaria ska få sitt sjunde gemensamma barn på åtta år. Det är som att säga att man ska jobba 67 minuter i timmen. Det är matematik jag inte klarar av. Det är barn jag inte klarar av. Mina barn är så otroligt utspridda. Så här tänkte jag att livet var när jag var barn: Man har en plan och en önskan och så blir det så och så fortsätter det så. Sen kom livet och så blev det lite som det blev. Och oavsett om det blev nära hur man ville eller långt ifrån så lurar vi hjärnan att det var exakt vad vi ville. Eller?Jag har fem barn som i år blir 20, 18, 14, 9 och 5. Först två tjejer och sen tre killar. Och det är helt perfekt, hur kan man vilja ha det på något annat sätt? Det här är den absolut bästa lösningen. Jag tycker väldigt om den delen av min hjärna som anpassar sig och är lite trög. Som att ramla och slå sig och skämma ut sig och flyga upp och småskamset hävda att det var meningen. Jag vet inte vad jag skulle med den liknelsen till men det trängde igenom bruset. Fem barn, perfekt litet gäng. Lagom. Och så färdigt. Nu kommer jag vara en sådan som gullar överdrivet mycket med bebisar i Ica-kön för att jag saknar deras feta kinder och lynniga humör så mycket. Och varje gång Hilaria blir gravid blir mitt liv lite smidigare. De har säckvis med pengar och säkert inhyrd och inneboende hjälp. Men sju småbarn är sju småbarn. De kan ha hur många nannys de vill, barnflickor kan bara rädda dem så mycket. Sju barn på åtta år, känner ni har axlarna faller ner? Känner ni hur tyst det är hos er?Varsågoda. I samarbete med Hilaria och mig.
