Varför är det aldrig någon som liknar livet vid en chokladdoppad jättemaräng? Jag är väldigt glad i mitt liv, men de gånger livet har varit något av en besvikelse så har jag av någon anledning aldrig kommit på tanken att se på tillvaron som en maräng. En enrom maräng som har badat i choklad. Min stora tumme för jämförelse, jamen ni ser ju. Tankarna man tänker när man går in. Och redan efter första tuggan så kommer man på att man inte ens tycker om maräng. Chokladbedrägeriet, det omfattande. Livet är ibland en maräng med choklad. Man tror att det ska bli FANTASTISKT och så äter man inte ens upp den. Men efter kaffet tar man en promenad till Bruno Mathssons glashus och dör husdöden en smula. En marängsmula, doppad i glas. Jasmina kan bo i nummer 26 och jag kan bo i 28. Livet är ibland en maräng som man blir alldeles besviken på. Livet är ibland en lång grusväg med geggamoja och sopkärl på rad. Men glöm inte; om de står framför livets byggnadsminne så blir det vackert ändå.
