Det började med att Joachim och jag såg första avsnittet av Sanningen på TV4. "Ska vi titta på andra avsnittet av Hemligheten?" sa jag följande kväll. "Menar du Sanningen?""Ah, ja."Sen läste jag i Barometern om en serie som heter Sanningen på Netflix. "Ah! Det var den här jag tänkte på när jag sa Sanningen igår!" sa jag till Joachim."Vadå?""Jamen här är en serie som heter Sanningen på Netflix, det vill säga det är inte den vi tittar på, för den går ju på TV4.""Men du sa Hemligheten, den vi tittar på heter Sanningen.""Vad sa jag?""Åh herregud, du sa Hemligheten."Och så vidare. Så det finns alltså två serier som heter Sanningen. Och nu ska jag skriva ner båda. Vi kan börja med den lite mindre dåliga. Sofia Helin i en stickad tröja som ser lite fådd ut. Precis som Sofie Gråbøl i Brottet. Jag har absolut ingenting emot upplägget. En skolklass hittar ett lik i skogen. Kan det vara en försvunnen pojke? Men sen börjar skådespelarna prata. På skånska. Och det är väl i sin ordning. Om de är från Skåne. Vår huvudroll kommer till Skåne för att börja jobba med Kalla fall. Tillsammans med en man och en ung tjej och en äldre kvinna ska de försöka reda ut det här en gång för alla. Men det går inte så bra eftersom den äldre kvinnan känner sig ifrågasatt och börjar därför prata om kakor och barnbarn. På skånska. Kajsa Ernst är bland det bästa vi har, så hur blev det så här? Jag kanske är orättvis, men Sanningen har blivit hyllad och jag vill veta varför. Ska ribban vara låg bara för att något är svenskt? Är jag orättvis eftersom de nyligen visade Händelser vid vatten och att jag därför har färsk smak i munnen av sådant som är svenskt och bra? *Och nu kommer: detta piss. Hela serien ser ut att vara inspelad i ett rum. Ljudet är så dämpat, kompakt, luften rör sig inte. Jag ska inte påstå att jag vet hur man gör en teveserie där luften ser ut att röra sig, men jag är säker på att ni förstår hur jag menar. Inredningen så påhittad och sökt. Rekordet är hemma hos den randomiserade inslängd i manuset från sidan-väninnan med turkosa väggar och fula posters med ramar från Clas Ohlson. Hela hemmet inreddes på en dag och allting är köpt i samma affär. Det är i just det här köket som den dummaste scenen utspelar sig. Maya kommer dit för att ställa frågor om sin systers mord. Det verkar vara första gången hon gör det, som om systerns mord är obegripligt och mystiskt först sedan maken blivit mördad. Innan var det bara ett vanligt mord, men nu måste Maya gå till botten med det. Så hon åker hem till väninnan och frågar "Finns det något du kan säga om Maya? Någonting alls?" För så säger man. Väninnan är uppgiven, nej det finns inget! Men så plötsligt slår det henne, jo förresten, det var en grej! Sedan börjar hon berätta om när hon och systern åt lunch och systerns telefon ringde. Väninnan säger: "Telefonen låg i väskan, men vi hörde båda signalen."Jag blir helt ondskefull på insidan åt hur dåligt och dumt det är. Det ska visa sig att telefonen var en extratelefon, och jag försöker snälltolka: att det var därför hon sa det där med att telefonen låg i väskan men att båda hörde den. Men det finns ingen förklaring, hon bara sa så för att serien är så äckligt dålig. Låter jag arg? Jag är arg. I första avsnittet händer det som alla som har internet har sett i ett klipp på Facebook eller Instagram: Maya ser sin mördade man helt jättelevande på sin nannycam. När hon frågar nannyn om detta så tårgasar hon Maya i synen och springer. Och försvinner? Nej då, hon åker hem till sig och sen låter hon bara bli att öppna dörren när Maya knackar på. Om Joachim hade blivit mördad och plötsligt dök upp på en film så är jag nästan säker på att jag skulle ringa polisen och be dem förhöra nannyn.Och det här, raringar, är bara en av en miljon DUMHETER i en serie som är som på skoj fast det är allvar. Med en hjältinna som alltså har mist de människor hon älskar mest i fruktansvärda mord, har ensam vårdnad om ett småbarn och dessutom arbetar men ändå lyckas vara perfekt sminkad och kammad i håret och bära moderiktiga kläder. Inte ens när hon gråter alldeles hårt på toaletten under sin mans minnesstund syns det. Vi blev så arga och kände oss så dumma att vi stängde av. Sen spolade jag igenom seriens avsnitt fem, sex, sju och halva åtta för att se vem som hade gjort vad. Och det var kanske lite dumt för då fattade vi givetvis ingenting. Men dåligt. Dåligt som skit och lort och smuts och tuggummi under skon. Det var det.Igår, precis som jag skulle släcka lampan och lägga ner boken, hörde jag mitt yngsta barn göra ett konstigt ljud från sitt rum. Jag flög upp, så som man gör, och rusade in till honom. Han sa att han hickade och så kunde först han, sedan jag, somna. När Maya vaknar till ljudet av sitt lilla barn som gråter och skriker i panik till ljudet av att någon rövar henne bort så flyger Maya upp, hon springer ner i källaren, trycker på en knapp så att en revolver långsamt hissas upp bakom en glasram. Hon tar ut vapnet, osäkrar det och ställer sig sedan som Modesty Blaise i profil mot kameran. FÖR SÅ GÖR EN MAMMA VARS BARN RÖVAS FÖR DJÄVULEN I VÄG.
