"Hmm håller med Ann. Upplever dig som en arg människa om man inte älskar det du tycker. Mvh Pluto"Så kan det säkert vara.Det som kommer nu är inte ett svar till dig, din pisspotta, det är en fortsättning på diskussionen kring jobbiga barn och deras föräldrar. Det var en gång en relativt ung mamma till två barn födda relativt tätt. En kvinna som mådde i skorna. I skorna låg hennes hjärta, hennes mående och allt hennes självförtroende som hon saknade. Ner över detta rann svett från hela kroppen. Mamman var ofta arg. Säga till barnen var i princip det enda hon gjorde. Varje minut spenderad utanför hemmet var en min hållen och en känsla dold. Eftersom man inte ska vara arg på sina barn publikt, eftersom det är förnedrande för barnen och för alla runtomkring, så höll hon god min tills hon kom hem och då rasade hon så att huset vibrerade. Hon var så arg att hon darrade ut i naglarna, inte sällan började hon gråta. Hon hade förlorat igen. Och alla hade tittat och alla hade tänkt. Det gick inte en dag utan att mamman jämförde sig med andra mammor eller jämförde sina barn med andras. Ju lugnare andras barn var desto mer fick hon en känsla av att hon gjorde något fel och de andra mammorna gjorde rätt. Det är över nu, för den mamman, hon lever på en grön äng med större barn och ännu större förståelse. För sig själv men framförallt för andra. Det är över för den mamman, men för andra mammor börjar allt om och av någon anledning kan mammor inte lära sig av andra mammors erfarenheter. Upp med nosen och upp med hakorna alla mammor till barn som låter och rör på sig. Skäms inte, räds inte, stanna inte hemma. Kvinnor med hundar på tåg som tittar snett, de kommer och går. Så lämna mammorna ifred. Eller hjälp till. Eller lägg bara en hand på axeln. *Imorgon skriver jag en text om hur det är för papporna. Haha!
