Den stora affären med billiga prylar är planerad av en sadist.Entrén precis intill kassaraden, du går in och förlorar dig själv i helvetets gångar ritade som en tallrik spaghetti, du går och går och med lite tur hamnar du till slut i kassan och så går du ut där du kom in och tänker att du känner igen dig.En gång gick jag från ingången in i labyrinten och sedan hela vägen till kassan för att fråga var godiset fanns. Killen i kassan pekade och sa ungefär ”rakt fram, höger, vänster, gå längst bort i affären, höger.””Det kommer inte gå, jag lär komma tillbaka”, sa jag och försökte att inte låta hotfull.Sedan jag passerat tampongerna kommer lampavdelningen och så är jag vilse igen. Efter en stund ringer ett av barnen och undrar om något har hänt. När jag kommer hem berättar jag om mitt irrande. De tar godispåsen ifrån mig och kallar mig idiot.Fel har de inte. Om man inte hittar i affären så kanske man inte ska vara ute ensam.För en vecka sedan var jag tillbaka, the comeback kid, redo att vinna över hyllsystemet.Jag plockade mitt godis och min tvättsåpa och gick mot kassorna. I höjd med djurfodret möter jag en flicka i chockrosa jacka. Hon är kanske elva år och hon är ledsen. Jag vänder mig om och följer henne med blicken. Min instinkt säger mig att hon har tappat bort sin person. Men så sträcker hon ut handen och rör i farten gosedjur i en korg. Så gör man nog inte om man letar efter sin förälder, tänker jag och fortsätter mot utgången. Och dessutom: varför ska jag alltid hålla på? Varför måste jag altid göra mig till huvudperson i ett drama som inte finns?Just som jag står och lägger upp mina varor på bandet får jag syn på flickan igen. Hon är nu framför mig, utanför kassalinjen. Hon har alltså gått bakåt i affären och kommit ut genom ingången och gått till kassorna för att leta efter sina föräldrar.Hon är så ledsen nu.Jag är så arg nu.Jag visste ju. Vem minns inte de gånger vi som små var vilse, vem minns inte paniken och skräcken och hur den såg ut i ansiktet. Jag såg den hos henne och gick emot alla mina impulser, varför? För att inte ställa till med en scen?Flickan spejar in i affären och springer sedan tillbaka mot ingången.När jag betalar får jag syn på en man längre in i affären. Han har en femårig dotter i handen och hon har en chockrosa jacka. Jag lämnar mina varor och springer ifatt.”Letar du efter en flicka med en sådan jacka?””Ja”Vad säger jag nu?Jag såg henne och förstod att hon var ledsen och vilse men vill inte ”hålla på?”Jag pekar mot kassorna och plötsligt står hon där.DÄR ÄR HON! ropar jag.Hon skyndar stegen mot sin pappa, jag passerar henne på väg till mina varor.Det blir blött i ögonen.När jag sitter på knä i snön och fipplar med nyckeln i cykellåset kommer flickan ut med sin pappa och lillasyster. Hon har fått en klubba, hon gör hoppsasteg.Jag får inte upp låset och måste släpa cykeln hem.Men hem kom jag och det gjorde hon också.
