Klockan 14 hämtade jag som vanligt Lasse på dagis. Han låg och sov, älskade ungen. Jag tog av mig skorna och gick in och lade mig tätt intill. Eftersom Lasse alltid sover i sin egen säng, sin spjälsäng, får vi sällan komma nära nära för att höra hans underbara bebisandning. Jag låg så en stund, tog lite bilder med mobilen och väckte honom. Det måste vara ljuvligt, ur ett småbarnsperspektiv, att få vakna med mammas mys på frottémadrassen. Vi gick hem och kokade gröt med lingon och russin. Lasse åt lydigt och började sedan med sitt dagliga härj. Idag har han tillexempel målat i böcker och kastat ner en toalettrulle i wc-stolen. Mitt i något förbjudet göromål lyfte jag upp honom för att kläs på och hämta tjejerna. Lasse grips av panik och spelar död i hela kroppen. Med oss från skola och dagis fick vi inte mindre än fyra flickebarn i olika storlekar. De bjöds på smörgåsar och varm choklad samt nötchokladruta. Joachim kom inte hem efter träningen eftersom han skulle gå på invigningen av Kalmar FF-utställningen på länsmuseum. Hurra. När klockan var 18 kände jag ett sting av JAGORKARINTELAGAMATJAGTRORATTJAGSKITERIDET och ringde därför Joachim för att be honom ta med sig mat hem. Inget svar. Ringer Rydström(stänger aldrig av, svarar alltid) men han svarar inte och när han väl ringer upp har jag makaroner på kok. Jag tänker att när Joachim kommer hem ska han få lida. Men när Joachim väl kliver innanför dörren och jag har lagat mat, duschat kaviarbebis, spelat brädspel med tjejerna, diskat, tvättat, nattat bebis, dammsugit under bordet och läst läxan med stora är jag så trött att jag inte kan göra mer än att väsa Mansgris. Jag vet att Joachims närvaro i egenskap av spelare var obligatorisk men ibland måste en flicka få lätta lite på manshatet.
