Platserna längst fram i bussen var redan bokade. Inte tvåsitsen men nu hade jag lagt femtio kronor extra för att få sitta ensam och då ska jag sitta i den raden. Jag börjar bli lite trött på min egen och alla andras jakt på att slippa träffa och vara nära andra människor. Jag älskar ju människor. Väl. Så vitt jag kunde se så kostade tågbiljetten 1600 kronor och då kan jag ändå inte vara säker på att komma fram. Byte i Alvesta på det. Det är väl egentligen bättre att jag lägger min börs på spåret så att SJ kan köra över den fram och tillbaka. Är det intressant för någon att jag skulle ta bussen istället för tåget? Jag är själv uttråkad. Men nu är vi igång. Köpet av bussbiljetterna är startskottet för ängslan och ve inför det som komma skall. Det som komma skall: en resa från Kalmar till Stockholm, en resa jag gjort hundra(?) gånger. Och nu: med ett nytt färdmedel. Som känns främmande. Tänk om. Man inte kan ladda mobilen. Någon rånar oss på resväskorna vid ett rödljus i Norrköping. Jag säger som Clara: jag har inget dyrt men inget kan ersättas. Om jag skulle behöva hitta nytt smink, behöva börja om. Clara menar nog arvegods, vaser, jag menar ett rouge som är slut i mitten. Jag känner oro och olust inför tillvaron ombord en modern buss med wifi och fönster i taket. Men framförallt. Jag kommer inte kunna gå på toaletten. Inte för att offentliga toaletter är äckliga, det har jag kommit över! Numera är jag som en man, jag sätter mig var som helst, det är en sådan frigörelse. Men vad har jag för den friheten när min cellskräck har kommit tillbaka? Det var ju så bra ett tag. Åkte nästan hiss.Och så var den bara tillbaka och det började på toaletten på X2000. Hellre lämna dörren öppen och ta hand om magen publikt än att låsa in mig. Ska det någonsin bli rakt i hjärnan, jag är för gammal för sånt här trams. Sex timmar på en buss, kan jag hålla mig så länge? Vid middagen frågade jag mina barn hur de tycker att jag ska lösa situationen. Sedan föreslog jag att jag kanske skulle kunna be någon av de andra passagerarna att vakta dörren så att jag slipper låsa den.Först blev sjuåringen lite ledsen eftersom han inte kom på något bra råd att ge. Sedan lyste solen ner på hela hans ansikte medan han höll en triumfatorisk gaffel mot himlen. "Jag vet! Du kan ta med dig någon in på toaletten!"Världen är så otroligt stor. Jag kan åka förbi en bro och tänka att den där pelaren är enorm men den är så liten i världen. Vindkraftverk och Globen är också små. Världen är så stor och en toalett på en buss är det minsta jag vet. En toalett på en buss är mindre än en silverfisk som rider på en mask. I köket på kvällen står min äldsta son i köket när jag började fylla en liten bebisvattenflaska med rödvin. När han undrade vad jag gjorde så förklarade jag att om jag måste gå på toaletten på bussen så måste jag droga mig med ett glas vin. Det tyckte han var mycket konstigt och förklarade sedan hur lätt han tycker att det gå på toaletten när och var som helst. Jag förklarade att han är en man och att det är en annan, lättare, värld. Jag skruvade åt min Pinot Noir och tryckte ner i handväskan.Den natten sov jag oroligt. Jag valde bort morgonkoppen kaffe och drack inget vatten under den sex timmar långa resan. Men det är ingen fara, jag hade bara huvudvärk i två dygn. Jag gick aldrig på toaletten, jag drack inget vin. För det får man ju egentligen inte. Istället arbetade jag och följde Kalmar FF:s håll käften-match mot Helsingborg. När det blev självmål tog jag illa vid mig och när det blev 5-1 så tyckte jag jättesynd om Helsingborg. Och när klockan slog 14 slag klev jag ut ur bussen och allt var bra. När klockan var 19 och jag låg bredvid Birgitta i soffan och löste varsitt Svenska Dagbladet-korsord så kom jag på att jag fortfarande inte hade kissat. Så då gjorde jag det.
