"Jag vill låta måla om väggen här", sa Birgitta och tittade upp mot den gamla tapeten vid köksbordet.Jag frågade vilken färg, hon tänkte efter och kom fram till "kanske en ljust gul nyans."Sedan åt vi den vietnamesiska maten hon köpt och genom missförstånd fått fem portioner av. Fem portioner som räckte till tio personer. Birgitta gick runt i trappuppgången och delade ut till sina grannar. "Du är så snäll, en gång gav du ett knippe morötter till Sanna", sa en av dem men det hade Birgitta glömt bort. Efter disken satte vi oss i soffan med ett korsord och om ni påstår att ni vet vad allokera är så tror jag att ni ljuger. När alla rutor var ifyllda började Birgitta fara runt i lägenheten tio centimeter ovanför golvet. Hon blev arg på ett ansiktsvatten som hon inte fick upp locket på, jag hjälpte henne med tänderna och fick ansiktsvatten i munnen. Jag somnade till ljudet av Birgitta som duschade noga, skar upp bröd och la in resten i frysen, torkade av alla ytor, hela tiden pratandes för sig själv. Resonerandes, frågor ställda och besvarade av henne själv. Hon behöver inte mig för den här diskussionen, tänkte jag och somnade mitt i en tanke med tågdammet mot kudden. Och när det blev morgon var det dags för den andra operationen. Vi står utanför sjukhuset klockan 06:20. Jag köper en naturell Loka till Birgitta eftersom "det är bra att skölja munnen med när man inte kan borsta tänderna."När jag kommer upp till väntrummet igen är Birgitta borta, hon har redan blivit hämtad. Plötsligt ropar hon från en lång korridor. Hon har fått sin klädpåse och sin rock. Förra gången fick hon en rock för 100 kilo, den här gången står det 100-120 kg. Gör de så för att förstärka känslan av "stackars lilla krake?"Birgitta väger 55 kilo. Hon ser ut som om ett påslakan har lossnat från torkvindan och landat på en för tidigt född talgoxe. Allt går så fort den här gången. Jag hade tänkt att vi skulle hinna bråka om ett korsord innan de rullar iväg henne men nu försvinner hon genom korridoren, jag går bakom och säger hej då och tack till sköterskan som hade vaknat av brakregnet klockan ett. "Jag vågar inte pussa dig, tänk om jag är äcklig nu när du är så ren", säger jag och lägger handen på hennes. Jag säger att jag älskar henne och hon säger att hon älskar mig och det är allt och i hissen sju våningar ner tänker jag att det är det minsta man kan säga trots att det är det största. Jag borde sagt något roligt istället. Ropat LYCKA TILL MED FETTSUGNINGEN! så att alla i väntrummet hörde. Jag älskar dig, vad är det för Krya på dig-kort allvarligt talat. Jag tänker minsann promenera tillbaka till lägenheten. Det ska ta trettiosex minuter enligt kartfunktionen. Det ska vi allt bli två om, nu ska jag ta OS-guld i stressad kvinnogång. Men så stannar jag i stegen. Hur kan det ligga en färgbutik mitt i stan, mitt på min väg? Jag tror inte på tecken, tecken är så löjligt, men det här är nog ett. Jag vänder som i en dramaserie på teve och går tillbaka. Klockan 07:05 trycker jag upp dörren, precis efter öppning, ännu ett löjligt tecken. "Jag behöver en ljusgul nyans till min fasters kök", säger jag till tjejen i kassan som har lika avskavt nagellack som jag. "Du kan ju ta hem ett par kartor och visa henne", säger tjejen."Nej, hon ligger nedsövd, jag ska passa på när hon inte kan stoppa mig."När jag kommer ut på Torsgatan har det börjat regna små små droppar som känns som en sån där facemist som tjejer tror att de behöver. Jag har en från NYX som doftar kokos och inte gör någon skillnad. Jag går snabbt och vått mot Kungsholmen och när klockan är 08:34 kliver jag in genom Birgittas port, sex minuter tidigare än kartan trodde om mig. Det finns ingenting jag inte klarar av och nu lägger jag ut veckogamla Svenska dagbladet på Birgittas köksgolv. Jag målar ett lager och lägger mig i soffan och försöker sova bort det skrynkliga psyket som varit vaket sedan fem. Men jag kan inte dagsova och försöker arbeta en stund. Texter skrivna med skrynkliga psyken blir sällan sämre än andra texter. Klockan 12 har Birgitta inte ringt från uppvaket och det var vad jag var väldigt inställd på så nu börjar klockan ticka mot panik. I fyra timmar gör den det. Vid 16:03 smsar Birgitta att hon lever. Klockan 14 målar jag ett lager till, det är fortfarande lite flammigt, det blir en lång kväll detta. Klockan 23 har jag målat tre lager och nu är det dunkelt i köket. Hur lyckad väggen är får jag se i morgonsolen. När jag försöker somna så tänker jag på att man nog ändå ska fråga innan man målar om hos någon. Och nu kan jag inte sudda, inte ångra mig. Det svindlar en smula och jag drömmer strödrömmar och vaknar för tidigt. "Du kan hämta mig 13", säger Birgitta när hon ringer. Jag städar undan målarkaoset, duschar och kammar lugg, sedan tar jag trean till sjukhuset, hämtar hem en faster som har äggstockscancer och en ljusgul matplats.
