Det var en gång ett litet flickebarn (en 36-årig fyrabarnsmamma) som aldrig hade kunnat crawla ordentligt. Tre Kanalsimningar hade hon ställt upp i och simmat bröstsim. Det var lite pinsamt, tyckte hon. Hon brydde sig alls inte om hur andra gjorde, men hon drömde själv om att simma lite mer, ska vi säga professionellt. Med mycket möda och stort vattenbesvär hade hon simmat en enda liten 25-meters längd och då blivit hängande vid kanten som ett fölande sto i synen och ljudet. Två veckor innan årets Kanalsimning åkte hon till simhallen och köpte ett tiokort. Hon hade inte varit i simhallen på ett år och förbannade sin lättja. Men nu var det som det var. Andra besöket i simhallen bestämde hon sig för att hon skulle klara tio längder crawl. Och det gjorde hon. Vad hände? tänkte hon för sig själv. Nästa dag crawlade hon tjugo längder, nästa dag trettio längder och följande dag fyrtio längder. Nu hade hon alltså simmat tusen meter crawl och hon var så glad att hon blev kär i vattnet, förälskad i de små bubblorna som följde händernas fart i vattnet framför henne. På det åttonde besöket simmade det lilla flickebarnet 1800 meter crawl. En hel kanalsimning. Och nu började hon försiktigt sätta upp mål. Vore det möjligt att crawla hela loppet? Genom vågor, låt gå små, under strömma broar, bland människor och måsars skri och stadsfestens stressiga larm? Och vet ni vad? JAG JÄVLA GJORDE DET. Visst fastnade jag under bro nummer två på grund av extrem motström, men efter att ha hängt mot stenarna under bron och tvingat ner pulsen så tänkte jag "kuken kulen jävla skit och helvete" (samt ännu värre saker) för mig själv och tog tjugo aggressiva simtag genom vatten som ville att jag skulle stanna där jag var. Precis före starten. Detta koket ser inte vi som simmar men gud så vackert det är från den här vinkeln. Viktig del av klacken. Rekord i deltagande och rekord i publik. I år skulle simglasögonen vara innanför mössan vilket gjorde att öronen var vattenfyllda hela loppet och hela helgen. Men det är viktigt att ha koll på numreringen. Alltid hittas det en hund. MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL! Snubben jag spurtade mot. Tusen tack! Hurra! Överlycklig får jag möta de som har följt loppet hela vägen och hejat. Min tid: 43:57 Insamlingen till Barncancerfonden återkommer jag med när de sista slantarna har trillat in. Men TACK för alla pengar, allt stöd och pepp!
