Sitter på tåget och känner starka Sverige är så vackert-känslor. De känslorna finns alltid med på tåget, men de kommer i olika skepnader och volymer. Idag är det 80 av 100. Eftersom jag är en jättestor tönt och dessutom lider av PTSD sedan jag missade ett tåg 2010 så sitter jag på tåget en halvtimme innan det går. Och då finns det ingen värme. Tydligen. Jag vet att elen är dyr och kostar 4 kronor per kilowattimme vilket betyder INGET för mig. Media och människor får gärna prata om elpriset men alla måste sluta prata om kilowattpriset som om vi sitter i riksdagen. Hur många hästkrafter har ditt kylskåp? VEM BRYR SIG? Elen är dyr och det kommer bara drabba de som redan har dåligt med pengar. Jag vet att elen är dyr men sätt på elementet i första klass tack. Brandtal för de svaga från vagnen med extra benutrymme slutar här. Classy. Men en förstaklassvagn är lika kall som en andraklassvagn. Vem fan pratar jag ens med? På bussen till tåget såg jag en lång kö till en däckbytesstation och jag förstår inte, var har de däcken? Köper de däck på plats? I det där tältet som ser ut som en biltvätt? Däck är stora, inte får det plats fyra däck i en sedan? Sedan. Vilket gulligt ord det är för en bil som inte är en herrgårdsvagn. Herrgårdsvagn! Jag reser i en herrgårdsvagn. Som är kylig. Som överklassen. Är de det? Det enda jag egentligen vet om överklassen är att de kommer undan med lågt beteende på ett sätt som andra klasser inte gör. Men detta vet jag å andra sidan så mycket att det täcker upp för allt annat jag inte vet om överklassen. Bubblare: de har jätteful inredning för att de andra klasserna inte ska få för sig att kopiera. Eller kombi heter det kanske. Också gulligt. Den som vet var de får tag på däcken får gärna upplysa mig. Om jag inte levde med en man så skulle jag inte ha bil. Eller det kanske jag skulle, men jag skulle köra runt utan däck innan jag bytte däck. För jag skulle ta bort däcken och tro att tältet kommer till mig. På spåret är för lätt. Det skulle vara "Var är vi?" Nu har vi rullat vidare efter Linköpingfadäsen där förare saknades i tio minuter. Vill man ha en förare som kan komma med fem minuters varsel? frågade jag Elin och Jasmina retoriskt. Jo, det vill man. Så svårt kan det i ärlighetens namn inte vara. Föraren som gick av sitt pass sa att vi skulle sträcka på benen och fylla på med kaffe. Fylla på med kaffe. Har han gått på tågets toaletter eller har de en egen utan hisslukt kisslukt? Sen sa han att SJ fixar biffen, och det var nästan lika gulligt som sedan.
