I en intervju i ett kvinnomagasin jag vid den tiden var för ung för läste jag en text skriven av kvinna vars barn hade flyttat hemifrån och nu kände kvinnan sorg.Jag minns inte mina pinkoder eller vilka dagar mina barn har gymnastik, men för resten av mitt liv kan jag av någon anledning plocka fram känslan jag kände när jag läste texten. Så fånig hon var den där kvinnan. En förlorares inställning och hållning till livet. Vuxna barn ska flytta hemifrån och att hon grät över saken sa mig att hon var svag, och inte bara det: hon verkade kokettera med hur mycket hon älskade sitt barn. Att hon älskade sitt barn mer än andra mödrar.När mina barn flyttar ska jag måla om deras rum och göra mysiga gästvistelser för väninnor som ligger i skilsmässa. En solitär i en vas på en pall intill sängen, en sänglampa på väggen, på auktion ska jag hitta den. Sedan kan väninnorna ligga där och titta på blomman och fundera ut sitt nya liv.*Snälla nån, skaffa ett liv. Tänkte jag om kvinnan som sörjde sitt barns boflyg.*Hon föddes på Göteborgs varmaste dag 2004. Mitt i en fotbollsmatch satte hon pannan mot världen och spjärnade ut i det gula rummet på Mölndals lasarett. Morgonen efter låg hon i min armhåla medan jag läste om Lotta Engbergs affär med Christer Sjögren i en mycket gammal Se&Hör. ”Är de ihop?” minns jag att jag hann tänka. Sexton timmar efter förlossningen hyrde Joachim en bil och ett babyskydd och körde oss till radhuset i Kalmar.I det huset har mitt barn bott sedan den dagen, men nu gör hon inte det längre.*Nu är alla mina dagar med henne slut. Jag är en melodramatisk kvinna som ylar. Jag får inga fler chanser att vara hennes mamma.Jag vill börja om och göra rätt. Varför var jag så ung och dum? Jag var tjugofem år med ett litet barn i varje hand och nu är händerna tomma.Att ha många barn, att ha fem barn, att ha tre barn kvar i huset blev inte det vaccin jag räknat med. Har du tjugo barn så är det ändå bara nitton kvar när morgonen gryr.Har du tjugo barn så ska tjugo barn flytta hemifrån medan mammorna gnyr. Du kan hitta på vilka siffror du vill, en mindre är en mindre är en mindre.*För en vecka sedan var det halva priset på gröna inneväxter och nu står jag i hallen och trycker två krukväxter i famnen på mitt barn. De kan hon ställa i sitt enda fönster som vetter mot norr medan jag förgäves vinkar från en stad i öster.*Ett barn föds och är sött och varmt och från ditt hjärta växer en arm med en knytnäve. Dig ska ingen skada, jag klipper dem med en sax i ögonvitan om de ens tänker illa om dig. Sedan kommer barndomen och ungdomsåren och du gör inte alls som du hade tänkt. Du är arg för små saker, stora saker. Du skäller, stressar, väljer inte dina strider, väljer istället alla. Du skäller på det där fjuniga huvudet som du lovade att skydda. Vad hände med de stora orden? Den starka kärleken blev till ett skav och en stress och allt tog du ut på ditt barn. Plötsligt är det höst i livet och i årstiden och ett släp kopplas till en dragkrok och det är färdigt. Nu blir du varse hur mycket du älskar ditt barn och under ditt dåliga samvete försmäktar du, hjärtat väger mer än sängen du hjälper till att bära tre trappor upp till en vindsvåning där barnet ska bo utan dig. Ur hjärtat växer en arm till och nu håller du henne hårt med båda dina armar.Du släpper, för någon gång måste du det.Skrev jag du? Jag menar jag.*"Jag älskar dig och jag är så stolt över dig", sa jag och sedan stod hon kvar och vinkade tills bilen svängde höger och rattades ut ur staden. *Det har gått två veckor. Jag har nästan vant mig vid att bara göra kaffe till mig själv om morgonen. Jag har nästan slutat höra hur hon rör sig i sitt rum. Jag har nästan slutat ropa ”Din lillebror vill att du säger godnatt!”*Flytten var en förlossning. Det gjorde så ont men så fort hon var ute så gick smärtan över.
