Eller så har jag det. Det blir lite intensivt i december och stackars bloggen på grund av det. Helt lidande. Den 22 december klädde barnen granen. Jag städade och Joachim lagade mat, så de fick sköta det själva. Och då blev det som det alltid blir när man ska styra upp en kvartett med barn. Först var det tre barn som började klä granen eftersom den äldsta systern var på stan med kompisar. Sedan ringde vi sagda unge som då var på väg hem. Så då sa vi STOPP! till tre barn. "Lägg ner kulorna ni har i händerna och backa från granen, er syster är snart hemma och hon vill också vara med" Alla gick åt varsitt håll och pausade. Nu kom stadsbarnet hem. "Nu är hon hemma, nu kan ni klä granen!" Då vill inte de andra. Och jag tänker, äh låt det vara, livet är inte perfekt. Men sedan kommer jag på att jag vill ta en bild som skildrar att livet är perfekt. "Nu kommer ni och klär granen tillsammans, jag räknar till TRE" Hon fick avsluta jobbet eftersom hon kom in i elfte timmen. Relativt ny tradition: bjuda in föräldrar och syskon plus respektive på julbord. Joachim har bakat och lagat allt utom rödkåls- och rödbetssallad. Allt var gott utom rödkåls- och rödbetssallad. Nästa år gör jag trippel dressing so help me God. Jag gillar verkligen inte att det står skinka på bordet, men vad kan jag göra. En del äter kött och jag blir så trött.
