Jasmina kommenterar snällt och inkännande angående min armhåla: "Jättekul uppdatering för oss alla. Verkligen." Men trots att Jasmina är dokumenterat elak så vill jag bara ge kärlek tillbaka. Jasmina älskar nämligen Biggan, detta paket och värme och välvilja som återkommer i kommentarsfältet nästan dagligen. Jag älskar Jasmina, och vad mer: jag litar på hennes omdöme. Känner hon att Biggan är underbar så är det så. Och eftersom jag vill ge Jasmina allt så mejlade jag Biggan och bad henne berätta om sig själv eftersom jag ville ge det till Jasmina i present. Varsågod Jasmina. (Jag älskar dig så mycket, trots att du blev "svart hat lyser från ögonen"-arg när jag sa att du hade förstört ditt vackra skåp genom att gnugga in tre liter frätande Ajax på det.) "Jag är en väldigt vanlig medelålders tant på 50 år. Jag föddes på landet med hundra själar men har hamnat i förskingringen i en större stad. P.g.a jobb. Jag längtar ständigt ut i skogen och smiter dit så fort jag kan. Drömmer ständigt om att vinna miljonerna så jag har råd att flytta tillbaka ut till hönsen och kossornas rike. Så era bilder från Skaftnäs är rena porren för mig. Jag har alltid tyckt om att skriva men blev handikappad i 20 års åldern p.g.a hjärnblödning när vårt andra barn föddes. Jag är ändock utbildad till kock och har hunnit arbeta en del år i skolkök. Men för sex år sa kroppen ifrån. Så nu är jag heltidspensionär. Problemen är minnet och en del kognitiva problem. Har till exempel svårt att vara i stora folksamlingar och stress är också svårt. Måste ha lugn och ro omkring mig. Blir lätt hjärntrött. Men nog om det. Jag lever ett aktivt liv ändå med våra fem barn. Tre utflugna som bor runt om i landet. Så de lever inte runt så mycket i vårt vardagliga liv. De jobbar mest häcken av sig. Största flickan är gift med en kille så fin att inte ett öga är torrt när han kliver in i rummet. Alla tre har bra jobb som de trivs med. Åldern på våra ungar är 33, 30, 27, och sen guldklimparna och päronsorbeten som du säger på 14 och 12. Ja, vi var unga när vi skaffade barn. Men hittar man en bra karl så får man slå till. Våra två sista barn blev handikappade men mycket lätt så det är knappt värt att nämna. Men lite extra jobb blir det ju ibland för gammkärringen. 14-åringen går på världens bästa skola. Särskolan. Där utvecklas varje barn på ett helt fantastiskt vis. Minsta pojken klarar vanlig skola men med hjälp. Tre pojkar och två flickor har vi. På fritiden gillar vi att vara i simhallen. Inte på gymmet alltså utan i vattnet. Annars hänger vi på bibblan mycket. I vår stad har man byggt om biblioteket. Alltså det är så mysigt. Förr campade vi varje sommar i en älskad gammal husvagn. Inte på sådana där förbaskade trånga campingar där alla typ ligger på varandra. Utan vi har alltid valt de små undanskymda platserna. Med skogen inpå knuten. Nu har den sagt upp sig och ingen människa kan laga en husvagn som är 40 år. Det fanns inte ens delar till den längre. Och inte har vi råd att köpa ny. Så nu får vi väl tälta. Det blir nog fint det med. JA. Nu vet du lite mer. Gubben glömde jag nämna. Herregud. Han som är mitt allt. Han som stöder mig när jag har dagar som är tunga. Han som masserar mig när det gör ont. Han som ger den bästa jävla pedikyren av alla. Jag har varit på fotvård. Men inget slår hans ömma nävar. Lacket får jag lägga på själv. Där går gränsen. Han som är den bästa farsan i världen till våra ungar. Han jobbar och sliter från tidiga timmen. Klockan 03:00 kliver han upp. För att kunna vara hemma tills barnen slutar skolan så vi kan hjälpas åt. Jaha, det var väl vårt liv lite så där i all hast. Rätt så vanligt och lite som alla andras. Men du min darling skriver världen bästa blogg. Så himla mycket tack för att du hörde av dig. Var rädd om de dina och krama dem varje dag även när du är arg på dem. Krama Jasmina med. Kompisar är bland det finaste som finns." Är det bara jag som vill köpa en husvagn till Biggan?
