Jag ville inte. Jag ville inte åka till Blå jungfrun tusen. Tusen procent ville jag låta bli.Det finns bara hundra procent, säger de som stör sig på folk som säger att de är 110 procent säkra. Det finns hur många procent som helst, säg aldrig till någon annan hur de ska räkna matte. Antingen kan de eller så kan de inte. Och även om hundra procent är max så kan ingen avgöra om något är 120 procent för någon annan.Elva miljoner procent, vad säger ni om det? Elva miljoner procent av mig ville stanna hemma. På behörigt avstånd från allt på bokstaven u som jag hatar.Utomhus.Utedass.Umbäranden.U som i jungfru. Som i Blå jungfrun.I februari fyllde min vän år och hennes högsta önskan var att få åka till Blå jungfrun.Och övernatta.Där.Var alla SPA:n fullbokade, tänkte jag medan jag låtsades som att det skulle bli roligt.Det var det emellertid ingen som gick på, sällskapet såg på mig med tiltade huvuden och sa att de skulle ta med jättemycket vin.Ni tycker att jag är löjlig, jag hör er genom läsningen. Men det är ett fritt land, jag får vara hur rädd jag vill för vad som helst.Friluftsliv.Funktionskläder.Ha en kåsa hemma. Packa ner den.Underställ.I ett vindskydd skulle vi sova.Varför känns det som att ett vindskydd skyddar vinden från oss och väldigt lite annat?Februari gick ifrån oss och den sista dagen i juni var nära. Men så hände det. De sa att det skulle bli blåsigt, och då blir turen ut till ön inställd. Eftersom det är livsfarligt att lägga till.Ångesten rann av mig, axlarna kom ner, jag kände en lycka jag inte känt på år. Flög fram till Elin som varnade:”Få nu inte upp hoppet, för om resan blir av så har du varit glad i onödan.”En i sällskapet vågade inte följa med och skickade i gruppen bilder på de sjuttontusen blixtar som närmade sig ön.Jag vågade inte åka men jag vågade inte dra mig ur, så plötsligt stod två kvinnor i hallen och hjälpte mig med packningen till bilen. Hur ska jag beskriva dem? Uppåt.”Vad roligt det ska bli!” sa de och slog ihop händerna.De gjorde sig inte till, de kände i hjärtat att utomhus på en obebodd ö är livets guld och silver.De andra fikade i vinden i fören, jag kan inte äta när jag är på väg mot min egen avrättning, det är en grej jag har bara.Vindskydden var mysiga, och sen kom regnet och då blev vindskydden det som räddade oss från fullskalig misär.”Snart spricker det upp”, lovade kvinnorna.Till slut gjorde himlen just det, men då var det för halt på alla svarta stenar. Kaptenen hade varnat oss. ”Ni kommer undra vad som hände, så fort går det”, sa han. Så vi kunde inte ge oss ut på vandring.”Så himla himla synd", tänkte jag.Sen började vi äta och dricka.Sen gick vi ner och badade.Sen åt och drack vi ännu mer.Minipajer, oliver, baguetter, tsatsiki, potatissallad, ostar, sallad, jordgubbar, vattenmelon. Har jag aldrig tröstätit tidigare så började jag här.Och cava värmer mitt hjärta som lava.Då och då smakade jag på känslan av att Om jag vill komma hem jättesnabbt så går inte det.Men varje gång gick det över.Och när klockan var 23 kröp jag ner i min sovsäck och somnade.När jag vaknade vid fem låg alla och sov och trädkronorna var allt jag hörde. Ej inräknat ”Jag snarkar inte, det är pollenallergi.”När jag vaknade vid halv nio satt alla och åt frukost.Jag gillar inte pulverkaffe men jag älskar pulverkaffe.Jag älskade kvinnorna på ön, jag tror att jag älskade ön.Jag tror inte att jag kommer tillbaka.Men som fri luft var friluften vacker att få.
