Så känns det! Jag vill tacka LIIIVET, som har gett mig så mycket, som har gett mig mina armar, så att jag kan crawla. Som har gett mig en våtdräkt, som har gett mig benspark, som har gett mig vattenkärlek. Nyfrälst varje år. När det är vinter och jag tittar ner i det där cityvattnet tänker jag förskräckt "JAG GJORDE VAD I DET VATTNET?" Men så en dag om året så vill jag ligga där och plaska och njuta, 1 800 meter genom stadens underbara anal-kanal. Frysa ihjäl, svälja den sämre hälften av Kalmarsund, slåss med sjögräs runt halsen, nudda saker med händer och fötter som jag inte ens vågar visualisera, bli sparkad i nyllet av andra simmare. DET ÄR SÅ FÖRBANNAT ROLIGT! Och i år slog jag mitt personliga rekord. 43:10 är tiden att slå 2017. I år samlade vi, jag och ni, in 27 219 kronor till Unicefs arbete för barn i katastrofer. Tack tack tack alla som har varit med och bidragit. Jag skickar ett signerat exemplar min nya bok till en av er. Fem minuter innan start. Nervös och livrädd eftersom det är skräckinjagande. Jag var väldigt orolig för framförallt två saker. 1. Hur strömt vattnet skulle vara under broarna. 2. Vattentemperaturen. Av någon märklig och fantastisk anledning uteblev strömmarna under broarna. Men kylan. Herregud. Det kan inte ha varit mycket över femton grader. Det var så KALLT. Jag smorde in mig med kokosfett på händer, fötter, ansikte och hals men tvivlar på att det gjorde särskilt stor skillnad. Det vackraste som finns. Mina barns "heja mamma Malin"-flagga. Så mycket ska inte huvudet upp, slarver. Jag skyller på vågorna. Något att jobba på inför nästa år. I mål, vinglande som om jag druckit elva glas vodka. Dagen efter loppet är man vacker, fräsch och rosig. Direkt efter loppet har man åldrats tolv år och ser ut som ett tält som ska vecklas ut efter tre år i ett bortglömd garage.
