Mamman tog sin bebis och sin vagn och gick bort till köpcentret. Gossen behövde byxor, strumpor och pyjamaser. Kanske kunde mamman köpa sig en fin blus att amma i också. Men mamman fann att allting var tråkigt. Jag kan köpa den här pyjamasen, men jag kan också låta bli, lät mamman för sig själv. Sedan köpte hon lite kläder till sitt nyfödda barn, av tvång. Hon hittade en fin blus som säkert skulle fungera med bröst som ska fram. Men jag kommer använda den en gång, tvätta den och sedan lär den bli hängande i garderoben eftersom jag aldrig stryker något. Vad tråkigt allting var. Ingenting ville mamman ha. Mamman mindes en tid då det var roligt att köpa små små plagg till en bebis. Eller när en ny blus kunde vara lite kittlande. Mitt liv kommer bli bättre av den där blusen, kunde hon till och med tänka. Förr i tiden. Nu är det en annan tid. En tid då mamman bara vill en enda sak: sitta i soffan med sin bebis. Mamman pratade med sin vän om att det där pappret man brukade fylla i på BVC förr om åren. Den där lappen där nyförlösta kvinnor fick kryssa i hur de mår. Ser du fram emot saker? kunde det stå. Och nej, mamman ser inte fram emot något. Mamman vill bara vara exakt här och exakt nu. Bara soffan och amningen och eventuellt lite te och kaffe och lösgodis. Och filmjölk. Men hon vill inte göra saker och hon blir inte ens lite glad av att köpa saker. Och det beror inte på att hon är apatisk och deprimerad. Det beror på att hon är både hel- och halvnöjd. Och lycklig.
