Sluta med napp har aldrig varit vår starka gren. Vi har löst det genom att låta bli. Tills de tar studenten. Helst. Att ta något från sitt barn, något som inte är gift eller eld eller kniv, något som de älskar och som ger dem trygghet. Hur förklarar jag det för barnet? Det kan jag inte. Den här dagjäveln är förstörd eftersom söndagsläggningen genomfördes utan napp. Vi hade pratat om det på söndagsmorgonen eftersom jag hade tagit hans nappar från sängen under natten, som en mjukstart. Han lyssnade och tänkte Jaja så säger du nu, men jag vet ju att du skojar. Kvällen kom och började med att vi blev ovänner eftersom han inte ville gå och lägga sig. Vi hade varit på bio på Kalmar teater på dagen och jag gjorde som en förälder gör när hon är en idiot: jag resonerade med mig själv att han ska vara glad och tacksam och lydig när jag har varit så snäll och bjuckig. För så fungerar det verkligen sedan 2002 eller sedan barn började finnas. Till slut låg han i sängen, jag läste "Leni blir en bebis" och han var omgiven av sina djur. Dags att resa sig upp och gå när platsknapparna på koftan slår mot hans säng. "Har du napp?"DOOOOOOOOOOOOOOOOOOOH."Nej, det var bara knappen som lät", säger jag och visar. "Åh"Det är nu det går upp för honom att jag menade allvar, att de är borta för alltid. "Mina nappar!" gråter han. Och jag får räkna år på knogarna för att ta mig tillbaka till en lika smärtsam milstolpe i livet. Jag har väl för all del beskrivit mina förlossningar som djuriska, men det primalsåret i mammaköttkänslan, ingenting kunde förberett mig på hur ont det skulle göra att ta det sista bebisattributet från mitt sista barn. Kanske tänker ni att jag överdriver, larmar och lipar sill. Men jag är inte nära i beskrivningen. Mina nappar ekar i mitt huvud som är renons på glada tankar. Ensamt dansar en krans av nappar och i mitten sitter han och gråter.
