Jag råkade se ett klipp som visade hur det ser ut när man gnuggar ögonen under en magnetröntgen, hur nu det går till när man ligger i ett utrymme motsvarande genomsnittlig slidkanal. Svart på vitt hur ögonbollarna trycks in och far runt i sina hålor. Att de inte lossnar och far in. Tänk hur vi är byggda ändå. Av naturen skapade så att vi kan misshandla oss för lite morgongrus. Stackars ögonen! är allt jag kan säga. Det, och att ni aldrig kommer göra det igen. Jag gnuggar aldrig ögonen, för någon gång i min ungdom så läste jag att huden runt ögonen är så känslig att man ska dutta ögonkrämen med ringfingret eftersom det är det svagaste fingret. Om huden är så skör att man bör använda sin vekaste fingertopp så kan gnuggande med knogar så hårda att ögonen trycks in en centimeter i hjärnan inte vara hälsosamt. Inte för ögonen, inte för huden, inte för hjärnan(?)Och varför gör vi det? Varför gnuggar vi ögonen? Hjälper det? Det är ett så otroligt trubbigt redskap och människan som art borde kommit längre. Vi kliar inte ett myggbett på vaden med knuten näve, men den känsligaste platsen på hela kroppen, den fuktiga lättstötta ögonvitan, den ska manglas med en rallarsving. Behandla iris som den regnbågshinna mellan dig och världen som den är. Ognuggad, ja. Men summan av misshandlade ansiktsdelar är konstant: mitt ansikte kan fungera som en affisch som varnar för följderna av att inte smörja in läpparna. Men ändå, en affisch!
