Och mot det här finns ingen kräm! Det var så här att Joachim kom på att vi skulle åka till en skog och leta efter svamp. I tio fall av tio är det alltid hans idé. Jag brukar göra allt för att inte komma på den idén. Jag skulle inte komma på idén om att åka till skogen om jag ramlade ner i en från himlen. Varför måste jag alltid älta, ni vet att jag inte vill fastna i en rotvälta. Men det är fint och nyttigt att rasta barnen där djuren bor och jag älskar doften av mossa, så jag följde med. Jag vet inte hur det gick till, jag vet inte vad som hände, kanske var det ödet som jag vanligtvis aldrig tror på. Men när jag stack ner min hand mellan två blåbärsbollar så hittade jag de där små krulliga öronsnäckorna av brunt som smakar så gott när man steker dem i smör eller stänger in dem i en burk i elva månader. Och så lossnade det. Jag hittade hundratals finlemmade godsaker, jag hävde ner dem i drivor i vår coopkasse eftersom man inte hittar svamp om man tar med en ordentlig korg. Oförberedd är nyckeln. Just som oktobersöndagen sköt solen mellan höga tallar och alla möjliga nivåer av ph-värde insåg jag vad alla andra har vetat sedan svamp uppfanns: Det är roligt med svamp när man hittar den. Det är med svamp som det är med kärlek. När man inte får den så blir man ledsen och känner sig utan. V som i seger. Vet ni vad fyraåringar gillar med skogen? Att gå och gå och gå och gå utan att vända sig om och inte stanna för någon och inte ens vara färdiggådd när man kommit till Tvärålundskogen där Underbara Clara bor. Vet ni vad fyraåringar inte gillar med skogen? Att stanna på samma ställe och sitta på huk i en evighet för att söka efter sådant som vuxna gör toast med stuvning på som ingen fyraåring någonsin vill smaka. Hjälpen kom i form av medhavd trettonåring samt powerwalkande farfar som först "inte såg att det var vi." HA! Nice try grandpa. Amatörvägningen gav vid handen att vi hittade två kilo och jag tar tillbaka nästan allt jag sagt om svamp.
