Han ville verkligen inte gå och lägga sig. Klockan var 20 och de stora förtvivlade tårarna rann ner på tröjan. Vi hällde upp ett bad och han glömde bort hotet om sängen. Jag bäddade rent och vek inbjudande ner hans täcke och smyckade med napp och gose. Joachim lämnade över vått och och handduksinlindat gossebarn och gick ut. Jag knixade på honom pyjamasen över den fuktiga huden, svårast är fötterna. Vi lade oss tillrätta på golvet med våra huvuden på den stora Barbaskön-kudden. Vi läste Otis vantar, en favorit. Som vanligt pratade vi om den mysiga sista bilden och vem som är vem. Han vill aldrig gå med på att han är bebisen när han låtsas att det är vår familj. Han är alltid Otis trots att det helt saknar logik. "Nu ska du sova" sa jag och ställde in boken i bokhyllan. Då lägger han sig på min kropp. Han trycker in gose under min haka och buffar sin panna mot den som den missbrukare av illaluktande tygdjur han är. Och jag låg stilla. Det är bara den där sabla Joachim hela tiden. Pappa hit och pappa dit och pappa överallt. Han säger att pappa ska klä honom i hallen och sedan tittar han på mig för att njuta av att se mig ratad. Men nu får jag kärlek. Han ligger på min kropp och jag tänker då inte resa mig och bryta förtrollningen. En halvtimme blir vi liggande så. Sedan reser han sig och klättrar ner i sin säng. Denna stund bär jag med mig in i evigheten. Eller i alla fall till nästa dos. "Det är du som är bebisen" "Jag är Otis" Gose ligger och väntar på buffande kärlek. Jag också.
