För ett par veckor sedan hade mitt yngsta barn en tandläkartid som var fel. Otroligt nog har jag redan skrivit om detta. Kul liv. Dagen efter, när det var dags för rätt tid och dag så var jag sjuk. Idag gick vi dit till ljudet av barnet som högt ut i luften, nästan till sig själv, sa "Hoppas att det är rätt dag."En chans att göra rätt får man. *På toaletten plockar jag fram tandborste och tandkräm från en enliters fryspåse och borstar hans tänder över handfatet som är från byggåret, om byggåret är 1970, för det gissar jag. Kranen är två knoppar, bruna med en blå prick för kallt och en röd för varmt. Jag tycker att vår badrumskran som är i krom med en smal liten pinne att styra strålen med känns som en protest mot brun plastfattning. Som att kranen vill säga Se hur liten jag kan göra mig och ändå fungera. Den är liksom liten fast den inte behöver vara det. När de gjorde telefonerna mindre så fanns det en funktionalitetstanke bakom, men kranarna är bara konfrontativa av ingen anledning. Snart tar de bort pinnen helt, eller, det har de ju redan gjort i och med den där sensorgrejen som man måste prata teckenspråk med innan man kan göra rent sina kisshänder. *Jag borstar hans tänder och ber en bön. Nej, han får inte läsk, han dricker knappt saft. Javisst får han godis, men det är bara på lördagen (och fredag också för då är det Av med masken.) Vi fikar på helgerna men det är inte min idé. Vi har bytt ut frukostflingorna mot havrepuffar och den där svindyra gröna müslin från han den där Paulun. Sedan jag rensat hans mun på rester av skollunch sätter vi oss i väntrummet. Han börjar genast rafsa runt i min handväska. "Vad letar du efter?""Mobilen""Du får ha den men då får du spela på multiplikationstabellappen.""Men vi håller inte på med den längre, vi är klara!""Men kan du hela gångertabellen utantill?""Nej.""Man är inte klar med gångertabellen förrän man kan den."Han lägger tillbaka mobilen i väskan, vill inte ha den längre. Han är 9 gånger 9 sur. Han lutar sig bakåt i soffan, lägger armarna i kors över bröstet, glider kroppen ner, gör miner med sitt lilla fejs. Tänk att han tror att jag bryr mig. Han är nummer fem, han kan ju försöka. Ställ till en scen du så får vi se vem det blir pinsamt för när jag inte spelar med. Låt alla främmande mammor och pappor och tanter och farbröder se på, jag har dömt mig själv sedan 2002 så andras blickar på mitt föräldraskap är som handtag i brunplast. Daterade och i glömda rum. Men känna medlidande för ett litet uttråkat hjärta kan jag fortfarande göra. Jag ser mig om i väntrummet men vet att inget finns att se. För så här var det: Minns ni pandemin när vi stängde ner och var hysteriska i onödan? Jag var inte emot all nedstängning och alla försiktighetsåtgärder men den här var överdriven och dum: att ta bort böcker och leksaker från väntrummen. Så gjorde de på sjukhuset och så gjorde de hos folktandvården. Eller okej, säg att det var nödvändigt, men var är böckerna och leksakerna nu? Pandemin är över, det kommer säkert en ny och mycket värre när isarna smälter och mammutarnas pälsar kryllar av grejer som vi har duschat bort förmågan att hantera (herregud vad jag hittar på men låt mig hållas.)Pandemin är över och jag vill se mammor och pappor i väntrum som läser för sina barn i gamla bokklubbsböcker från åttiotalet som någon lämnat in på Stadsmissionen. Jag vill se sjuåringar som kan alla världar i Minecraft med sina genihjärnor och snabba fingrar men som av leda börjar pilla med ett garage från Fisher price. Jag har sagt till, flera gånger, både passivt och aktivt surt, varför är det ingen som lyssnar? Vi måste ta väntrummen tillbaka. Jag lyfter blicken och den fastnar på något färgglatt. Det är en röd barnstol och sedan två till och ett barnbord. I en annan del av väntrummet står de och det gjorde de inte förra gången jag var här. Jag sträcker min nacke och spejar, står det kanske en back med böcker under bordet? Ligger det papper och pennor på bordet? Men det finns inget att se. Det har alltså ställts fram ett barnbord med tre stolar och ingenting annat. Det är ju faktiskt värre än att inte ha ett barnbord och tre stolar. Vad är det tänkt att de ska göra vid det där stackars bordet? Men så får jag syn på något. På väggen ovanför bordet sitter två bilder. Det är en kaninunge och en hundvalp. Så jag säger till mitt barn, lagom högt och extremt demonstrativt att han ska gå och sätta sig vid bordet och titta på bilderna på väggen, att han får göra det hur mycket han vill, att han först kan titta på hundvalpen och att när han är klar med den så har han kaninen kvar. Alla som väntar i väntrummet med mig ska få hål i tänderna av sarkasmen. Barnet går och sätter sig vid bordet, tänker efter en stund och kommer tillbaka. Han säger att han vill rita. Jag plockar fram en hotellpenna och ett kvitto från Apoteket. Barnet går tillbaka till bordet och målar tills en dörr öppnas och han blir uppropad. *Hos tandläkaren är mitt barn duktigt om än lite pillig och inte så stilla. När vi går får tandsköterskan en lång kram. Från barnet. Jag är fortfarande sur för det där med väntrummet.
