Minns ni att jag var så lycklig och "här och nu" att jag inte såg fram emot något och annat vidrigt skryt som ingen orkar läsa om? Igår gick vi på läkarkoll på BHV och då nämnde jag detta för barnsköterskan. "Nej, just det, och det är därför vi låter mammorna fylla i det formuläret lite längre fram. För när barnet är så här litet så är man väldigt mycket i stunden" Jaha, så min lycka och min närvaro, hääärvaro, är inte unik? Jag är inte exceptionellt lycklig och speciell? Det var väl själva fan också. Nu är jag sur. Här är den. Min mammalycka. Helt normal och lagom och moderat. På bilden är han två dagar och arton minuter. Jag minns att jag la honom på bröstet och sedan bara gled han långsamt ner. Jag ville inte röra honom, eller mig. Så jag satt kvar i exakt samma position och tog selfies tills mobilen laddades ur. Då reste jag mig för att sätta i sladden. Utan internet klarar jag mig inte. Så lycklig kan ingen människa vara.
