Jag har ont i nacken, igen. Och när jag har ont i nacken, igen, så blir jag arg och trött och har ingenting att sätta emot, igen. Arg och trött och ingenting att sätta emot kan väl vara sant för smärtfria dagar också men då seglar jag på ett helt annat sätt sömlöst mellan tillstånden. Jag kan vara rolig, sen sur och tillbaka till härlig igen. Jag ställde mig vid ugnen att laga middag och ville prova något jag sett i min telefon.Joachim hade styrelsemöte, jag lagade mat och diskade samtidigt, gjorde fint. Och lyssnade på podd. Och hade ont. Så vad som hände om någon kom in i köket och störde förstår minsta lilla barn. Ej inräknat mina barn, förstås, som ville veta "vad det blir."Jag svarade som jag brukar svara att det tänker jag inte säga för jag vill inte höra reaktionerna som följer. "Ameh", sa barnen och lämnade köket. En i taget, för den där utdragna känslan. "Okej, men kan du bara säga om det är något du sett på TikTok?" Men för helvete. Ja, det är något jag har sett på TikTok via Instagram och den här gången kan tamejfan ingenting gå fel. Sternberg ringde och sa att tillplattade potatisjävlar förvandlade till pizzor är en bra idé, kör på det. Men Instagram är djävulens titthål för jag lyckades inte ens med den där delen där man slår till potatisarna. Hur är det meningen att jag ska "stryka marinarasås" på vad som ser ut som femåringens legogolv?Strök marinarasås gjorde jag likafullt och sedan strösslade jag riven ost ovanpå och grillade i ugnen och om hungern är den bästa kryddan så kanske vi skulle väntat med att äta i nio timmar till. Vägra erkänna ägnar jag mig åt också. "Blir det bara potatis?" frågade de. "Det här är inte bara potatis, det är pizza.""Ja, fast det är det inte, det här är inte pizza."Ingen ville ha. Fjortonåringen åt litegrann eftersom han växer så att det syns, näring måste ner. Tioåringen låg med huvudet på armen och såg olycklig ut. Så han fick gå. Femåringen tror att om man går som nummer två så glider man under radarn och fel har han inte. Så nu var han borta. Fjortonåringen har ägnat de senaste fem åren åt att ljudlöst glida in i mellanbarnsrollen och äter pliktskyldigt vidare på sin trasiga potatmat. Artonåringen sitter tyst och smider smärtsamma kommentarer. Tjugoåringen rensar kylen på något att "ha till."Hon undrar hur man vet om ruccola är dålig. "Den luktar illa", svarar jag. "Hur illa?""Men SNÄLLA, jag äter, prata inte med mig."Det är nacken som säger så. "Oj, men skaffa inte barn då."Det är hon som säger så.Vad bra det alltid går med TikTok-maten. Amerikanska kvinnor som inte ens ser ut som att de äter och som berättar hur många VJUUS de har fått på potatisarna som ser ut som att man har kastat dem i väggen eftersom det är det man vill göra med dem efteråt. Och alltid ska det vara ost på, och alltid ska bitar delas i slowmotion. Sedan håller de en bit mellan två långa målade naglar och fyller glada munnen. Men här är ingen glad i munnen. I Kalmar sitter jag och tror att jag kan mata mina barn med sociala medier-mat. En timme senare kommer Joachim hem från sitt möte och gör havregrynsgröt till de som vill ha.Jag ser en hel säsong om en psykopat som mördar sina fruar genom att knuffa ihjäl dem i nationalparker.Jag drivs av hat och vanvett och det är nog säkrast för Joachim att han inte frågar om vi kan titta på något annat.
