Joachim beredde äggsmörgåsar och bryggde kaffe, sa åt alla att gå på toaletten och satte oss sedan i bilen och körde söder, väster? ut. "Sluta titta i mobilen, titta på hus istället", sa han och påminde om när vi var unga den kvarten innan vi fick barn och åkte på utflykter. Då hade jag inte den relationen till varken mobilen eller Joachim som tjugofyra år senare gör att jag sitter och letar outfits till en grej jag ska göra om ett par veckor. Jag ser en lada med alla brädor sneda, snart faller den och jag skulle så himla gärna vilja se det när det händer. Tänk alla som har stått och tittat på påven och så slappnar de av när han säger hej på balkongen och direkt efter passar han på. Precis som päron som mognar och ruttnar så fort man tittar åt ett annat håll. Fast sorgligare, så inte alls som ett päron allvarligt talat. Hit tog han oss. Det där lät hotfullt."Naturens eget äventyrscenter! Nära vägen mellan Söderåkra och Påryd ligger Kanaberg, en istida ansamling av jättelika stenblock med djupa grottor och långa gångar – ett ypperligt gömsle för tjuvar och ogärningsmän.Bland dessa jättelika klippblock, parkerade sedan istiden, är det fritt fram att klänga, klättra och krypa! Här finns även en liten grillplats.Den beryktade ”TjuvmannaPelle”, som halshöggs i Vassmolösa 1850, var bara en av många som nyttjade Kanaberg som näste och skattgömma. Ett mer spännande utflyktsmål, särskilt för barnfamiljer, får man leta efter. Kanske hittar du en gömd skatt. Men glöm inte ficklampor och grottkryparkläder." Det här är min "ler tills vi sitter i bilen igen", minen känd från platser som Byrums raukar och diverse vilda badplatser. Vi åt våra smörgåsar, mina kardemummabullar och affärens hallongrottor. Eller hallongottor som det stod på påsen. Hej mamma!Nej. Någon hittade en gammal chipspåse i en grotta. Tänk att vara tonåring och känna någon med en bil och åka till de stora stenarna i skogen och ha fest i en grotta. Den här påsen lanserades 1967 men så gammal är påsen kanske inte. Men kanske ändå! Han fick ett klippblock på fingret eller om det var tvärtom. Det är längre till Kanaberg än till hans känslor. Jag övade på min cellskräck. Att inte ha den. Och när vi kom hem hade en tulpan slagit ut. Och nästa morgon var den borta. Jävla rådjursjävel, tänkte jag, men sedan räknade jag och ingen tulpan saknades. Och det var så jag lärde mig att tulpaner stänger för natten.
