Så har då prinsessan Madeleine landat i Sverige, sex dagar efter Estelles födelse. Så fint ändå att hon tog sig tid från sitt hektiska schema med rökning i New York för att åka och träffa sin syster och sitt första syskonbarn. När jag födde mitt första barn bodde min syster i Malmö och hade inte en spänn på fickan. Ändå tog hon första tåg till Kalmar och kom samma dag som min dotter föddes. På eftermiddagen mötte jag henne och mamma i sjukhuskorridoren. Jag var barfota och trög och hade inte ens bytt om utan hasade fortfarande runt i rocken som om jag avvikit från min elchocksbehandling. Jag fick syn på på min syster och min mamma och korridoren lyste upp. Att få visa upp sin bebis. Att veta att man är så viktig för någon. Det villkorslösa stödet och kärleken som jag inte varit förutan en enda dag under de här tio åren. Det är beklämmande att Madeleine inte kom som en oljad blixt. Det är beklämmande att vi lever i ett statsskick där jag har anledning att ha åsikter i en fråga som borde vara privat. Det är fantastiskt vilken tur jag har haft som fick en syster som skyndade sig. "Did'nt your sister have a baby yesterday?" "Yes but du vet, it's förbjudet to rök on the plane"