kom Gosse. Det känns som länge sedan, men tro inte för ett ögonblick att jag har glömt smärtan. Att vi pysslar med barnföderi. Att vi överlever något som gör så fruktansvärt ont. Jag är fortfarande förundrad. Det händer att jag ibland längtar mig tillbaka till förlossningen för att klara smärtan bättre, att hantera allting lite mer proffesionellt, inte skrika så förbannat högt. Vilken idiot. Igår frågade jag barnen om de ville höra exakt hur jag skrek när Gosse kom ut. Då ville de genast veta under vilken förlossning jag skrek högst. Sedan påminde ett barn ett annat barn om att det var under sagda persons födelse som mamma bajsade på sig varpå den personen blev kvällens driftkucku. Föräldraskapets pandoraaskar man öppnar och inte kan stänga igen. Värt det. Värt det. Värt det. Värt det. Jättevärt!
