En av mina absoluta favorittraditioner är att åka in till stan i augusti och köpa lite skolsaker och kanske något nytt plagg till det förväntansfulla skolbarnet. Nu har jag tre skolbarn och alla måste ju få sin egen stund på stan. Det blir ett sabla farande in till stan med andra ord. Igår gick det upp för mig: jag gör det för mig själv. Häromdagen var jag inne med hon som blir tretton. Hon köpte noll saker. Noll plagg. Jag följde efter henne och höll upp koftor och toppar. Till slut sa hon bara "Men mamma" och försvann. Jag fann mig själv gåendes ensam och förvirrad på HM, som en främling. Jag var ju där för hennes skull och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig när jag inte kunde gå igenom butiken med mina egna ögon. Vid ett tillfälle upptäckte jag att jag höll händerna bakom ryggen på mig själv, sådär i svanket som farfar alltid gjorde. Till slut fick jag sms:a henne och fråga var hon var. "Jag har åkt upp". Hon var inte ens kvar på samma våning. *insert v Igår var jag inne med pojken nedan. Jag fick gå bakom honom i bokhandeln och liksom fösa honom fram till pennfacken. "Titta på det här! Vill du inte ha det här?" Han plockade pliktskyldigt på sig en blyertspenna, ett vitt suddgummi, ett pennfack, en liten skrivbok och en plastficka. Innan vi åkte in till stan satt han med sina sandaler i hallen och deklarerade "Jag tänker INTE gå i klädaffärer" Jag lyckades ändå locka in honom på en barnavdelning och där plockade han genast på sig en pikétröja varpå jag genast ångrade att jag tog med honom. Piké. Ryyys. Fika på Kullzénska.
