Idag vaknade jag för första gången upp på min födelsedag som fembarnsmamma. Femman låg bredvid mig och sjöng ingenting, sa inte ens grattis. Men ändå! Han finns! Och jag tycker att han är så himla bra på att finnas. När Joachim och de andra barnen kom in och sjöng vaknade han och undrade vad som hände. Är det ryssen? Skojar bara, han är för liten, och i det här huset tror vi inte på "Ryssen kommer!" Han låg där i all sin nyvakenhet och visste inte vem han skulle titta på när fyra syskon flög på honom med sin samlade beundran. Vi öppnade paket och kramades, jag tänkte att min present kom i september, att allt annat är bonus. När alla lämnat rummet för att äta frukost låg vi kvar i skenet av mitt födeledagsljus och tittade på varandra. Sedan ammade jag honom utan att han bett om det, det är ju så mysigt och nu har jag snart Kate Moss bröst, så hur mycket mat kan det komma i ärlighetens namn? Efter en stund släppte han taget. Då satt hans present på min vårtgård. En jättefin snorkråka. Och istället för att tänka "det sitter en snorkråka på mitt bröst, det är faktiskt lite äckligt oavsett hur mycket jag älskar honom." Men jag fällde en tår och tänkte: "Hur visste du att det var precis det jag hade önskat mig?"
