Det började som en skakning på främre måndagen. Klockan var 11:15.Klockan 11:14 hade jag suttit i soffan och deltagit i en tävling jag inte anmält mig till. Jag hade inte bett om det här. Jag har fått det här i mitt knä, jag bad inte om att bli nominerad och nu har den här våndan lagts på mig. Nu är jag nominerad så nu måste jag med inre mentalt våld skjuta all lust åt sidan, får inte tänka på segerns sötma, måste intala mig att jag självklart inte kommer vinna. Varför skulle jag göra det? Kanske tänkte jag för mig själv kan man tävla i litteratur, jamen egentligen?SABLA P1 som har utsatt mig för det här, det är ett hatbrott. Hat därför att jag hatar den här känslan. Det är så roligt bara att få bli nominerad. Säger alla fram tills man inte vinner. Så kul var det med den nomineringen. Tillbaka till att klockan är 11:15, telefonen ringer och av princip och på grund av kolumnist på Aftonbladet svarar jag inte på samtal från okända. Men fast linje från Luleå. Jag måste nog svara. Och så är det han. Han som mejlade mig om nomineringen.Han säger att han bara vill meddela att jag har vunnit. Bara det vill han. Hur kan jag förklara vad som händer med min samlade hjärnsubstans i det ögonblicket, det kan jag inte. Allt jag gjort i mitt liv som har lett fram till detta. Hur jag vann en skrivtävling i femte klass. Hur den känslan smakade trots att, ursäkta mig, motståndet var de femton andra elvaåringarna i min klass. Hur skolåren sedan fortsatte med liten eller ingen motivation, ansträngning eller energi. Bara bygelbehå, Marlboro light och LouLou från Cacharel på insida handled. Jag vill omformulera alla mina skolår med den hunger jag har nu. Bara tugga mig igenom åttan med fradga, fet buk, mousserande och cigaretter. Svulla mig högt ovanför betygskriterierna på gymnasiet och komma ut på andra sidan med flottiga kinder och belåtet höjt bröst. Men jag är min risiga skoltid. Jag är min lilla kropp, min svaga rökrutementalitet och inte bara en utan två för stora fötter. Kära nån, stora fötter, hur överlevde du?Jag har avslutat samtalet med Joseph från P1. Jag springer in till näst äldsta dottern med mitt JAG VANN. Jag springer ner för trappan som äldsta dottern städat varken hellre eller bra, men det struntar jag i när jag sparkar upp hennes dörr med mitt JAG VANN. Hon gratulerar, säger Oh my God, det gjorde jag också, varför pratar jag alltid engelska, jo för jag har stora barn. De har högsta betyg i engelska men låt gå i svenska. Jag ropar ut. Jag får inte dö nu!Jag får inte tappa fingrarna så att jag inte kan skriva!Jag får inte tappa hjärnan så att jag inte kan tänka!Får inte tappa fotfästet, kanske någon borde lagt till, men det är försent för sådant. Jag flyger en decimeter ovanför och uppför min tonåriga trappa.Senaren den dagen ringer jag till mamma och pappa, ringer min syster, ringer min bästis. På FaceTime, så att jag kan se deras miner och hålla i minnet tills jag glömmer bort det. Men så skenar en hemsk tanke i hjärtat där jag sitter på golvet med min gamla familj på skärmen och min nya familj i soffan. Jag säger Tänk på de som vinner ett pris och inte har någon att ringa. Och med ens har jag gjort mig själv ledsen. Om jag var ensam skulle jag vara jätteledsen för att jag var ensam. Och nu när jag inte är det så är jag jätteledsen för att det finns ensamma. Ju mer omgiven jag blir desto mer står alla andras ensamhet ut.När jag var barn slog pappa hårt mot kökslampan i glas med sin härdade fingertopp och annonserade Radioteatern ger! Kanske har det följt mig genom livet som ett hemligt tecken, det är rysligt synd att jag inte tror på hemliga tecken. Jag vill ropa ut Vad sa ni nu då alla som var dumma?Men det har gått så lång tid och jag är på en så bra plats i livet att de känslorna har gått över och det är ju själva satan också. Vad ska jag med revansch till, när revanschen väl kommer är man alltid för glad och livet är inte symmetriskt. Jag tar segertåget till Stockholm och det vet bara jag, men jag lovar att det syns på mitt ansikte, jag mallar mig tusen. I studion är jag så nervös att handflatorna är hala, det sticker i fingrarna som när man hör ett alarmerande ras och tror att fyraåring har sopat tonårstrappa med sin kropp och huvudet före rakt ner i döden. Jag ska bara vara mig själv. Men inte så mycket. Tänk att de ska spela upp att jag började gråta i telefonen. Tänk att jag sedan gråter i direktsändning när de spelar upp gråtet. Jag är en lipande sill. Var en sill, men var inte för mycket sill. Tänk att jag får blommor med pioner. Pioner!Tänk att Måns Hirschfeldt ger mig mitt pris vackert inramat hos förr i tiden-glasmästare på cityadress. Tänk att de säger att novellen är så otroligt bra. Tänk att jag står här på höjdens högsta höjd och tittar uppåt trots att texten pekar bakåt. Skäll inte på osammanhängande, jag är i chock, det har bara gått sju dagar. Tågen hem är fullbokade, jag får hyra en bil. Hos biluthyraren är jag ingen vinnare. Det är två dörrar till höger och sedan två spiraltrappor ner, säger han. Trång spiraltrappa med tung resväska, ömtålig inramning, stor handväska och en enorm bukett, i fotsid långklänning. En litterär vinnare ska inte behöva utsättas för det här, tänker jag och fokuserar sedan på fötterna. Jag har ju bestämt mig för att jag inte får dö. Inser ni vilken vulgär kötthög jag hade bildat vid foten av en spiraltrappa i ett underjordiskt garage. Sedan jag kört mig ut ur stan och lämnat de mest klaustrofobiska fyrfilerna öppnar sig omgivningen och vårigt eftermiddagsljus lyser mig i nacken. Och jag vet inte ens om det stämmer väderstrecksmässigt, men det var så jag upplevde det. Jag är så lycklig och fri och lätt på foten både bildligt och bokstavligt och lite olagligt.Mitt liv framgent, hur ska jag lägga upp det? För allt är möjligt, allt ska hända mig och det ska jag se till. Det här påminner om en känsla jag har känt förut, vad är det jag tänker på? Den där känslan när man tänker att vi kanske flyttar utomlands, jag kanske gifter mig! Jag börjar fantisera om människor jag avskyr, känner varma känslor för dem trots allt. Det är känslan av drog. Som jag bara upplevt på sjukhus. Morfin när det gör ont och när det är sorg. Morfin som gör fiende till vän och ångest till eufori. Jag är hög på mitt pris och det ska måhända inte vara för evigt men om jag skriver ner det så kan jag komma tillbaka. Ringer mamma och pappa på FaceTime. Mamma stolt, syster stolt, pappa stolt. Pappa säger. Skriva kan du, men köra bil kan du inte.Det kan jag, jag kör som en Gud, för jag leker alltid att jag är taxichaufför. Hälsa pappa att jag kör automat. Den där gången när jag tog hans broms för frikoppling och systembolaget sköt in under sätena och pappa dog. För att bilen var ny och skulle jag ens få köra. VAU EJ HEJLA FREJDEN, allt det där. Det är en egen novell som handlar om en man och hans bil som står inne om natten och bara får putsas med hamsterbebisar. Jag är hemma. Joachim har rostat spetskål men glömt att lägga bubblor på kylning. Man får förlåta de grövsta snedstegen när man älskar varandra. Man vet inte riktigt vad man är kapabel till förrän man vinner ett fint pris. Nu kan ingen ta det här ifrån mig och jag ska bara bli bättre. Sa jag att jag vann Sveriges Radios Novellpris? Just det här inlägget tillägnas Nina.
