Den sjunde januari klädde jag fötterna i påsar täckta i lösningsmedel och gift. Efter tio till femton dagar trillar de delar av fötterna du kan leva utan, av. Jag hade fått för mig att det stod tre till fem dagar och vem kan veta var man befinner sig då? Undrade jag då. Om livet tio till femton dagar från nu vet jag ännu mindre. Sedan jag använde de exfolierande strumporna har åtta dagar runnit under livets bro. På åtta dygn går det hundranittiotvå timmar. Nära suttio av timmarna har jag sovit. Minst hundra av de timmarna har jag varit hemma, på mitt golv, i mina strumpor. Resten av timmarna har jag haft strumpor och skor. Av de hundranittiotvå timmarna har en timme varit en timme av nakenhet i offentlighet. Nu ska ni få gissa när, under de här hundranittiotvå timmarna allt skinn ramlade av mina fötter.Min mamma skulle ta mitt yngsta barn till simskolan men min mamma blev sjuk. Jag fick hoppa in i duschen och raka det värsta och då. DåFJÄLLETS FJÄLL, FNASETS FNAS. Luften vit och drömsk av tunna tunna remsor av mig. I panik duschade jag hett och våldsamt och sedan drog och drog och rev jag med min allra hårdaste handduk. Och ändå. Det tog aldrig slut. Tydligen är det nya regler i simhallen. Medföljande föräldrar måste vara ombytta. När vi kliver in i simhallen har alla de andra föräldrarna kläder på sig. Strumpor, plasthossor på fötterna. Och där står jag. Bar. Blottad. Rakad. Skakad. Fjällig. Vem vet vad någon såg och tänkte. Jag höll blicken framåt och tittade på mitt barn. Gorilla, stjärna, spik. På förödmjukelse är jag rik.
