Det var när jag satt på bussen mot tåget som jag upptäckte att jag inte hade fått med mig hörlurar. Jamen så BRA. Sitta på tåg i sex timmar utan valbara ljud in i min hjärna. Jag rafsar och rafsar och rafsar på det där hund-dumma sättet där handen gröper i luften, sedan under nycklar, bakom plånbok, sedan samma resa igen med samma hand och samma resultat. "Jag vet att de är här" är mitt vanligaste säg. Det är de aldrig. Mitt vet är värt lika mycket som en hunds åsikt. Vilken tur i oturen att jag inte vågar lita på den bästa bussturen utan tar den som gör att jag framme vid tåget fyrtio minuter för tidigt. Till tjejen på Pressbyrån säger jag "Hej, jag har glömt mina hörlurar hemma, kan du hämta dem?"Det kan hon inte, hon jobbar. Sedan visar hon mig de enda hörlurar som saluförs och de passar bara till en telefon jag inte har.Men så tidig som jag är så hinner jag springa bort till köpcentret ett par hundra meter bort. Jag kan ha dragit samma jätteroliga skämt till tjejen på Kjell & Company. Jag är lika välkommen som en hunds utfällda penis. Hon plockar fram ett par hörlurar med sladd och med rätt platt grej till rätt platt hål. Det blir summan si och så, säger hon och jag far ner med handen i min omöjliga pås-slags-väska och sliter upp plånboken och med den kommer min scarf och i den, det är som ett förnedrande mirakel som vecklar ut sig och landar på disken. Mina hörlurar. Jag köper en snabbladdare och tackar för hjälpen, springer därifrån. Sen åkte jag tåg, lyssnade på skval och mina egna tankar om hur jag blir en bättre hund.
