Vi satt i soffan, i varsitt hörn men vi hade bytt. Under gula vägglampan satt jag och tänkte på något, vet inte vad. Och plötsligt. Joachim satt med sin dator och renskrev ett mötesprotokoll när jag vände mig mot honom och sa att jag aldrig känt så stark ångest i hela mitt liv. Vad är det som har hänt? undrade han oroligt. Man skulle kunna hävda: med rätta. Jag svarade: Jag kommer inte på vad Miljöpartiets kvinnliga språkrör heter. Och: SÄG INTE. Jag kände mig fångad i min egen hjärna. Hur tar jag mig ur det här? Jag vet vad hon heter, jag pratade om henne framför Herr Talman bara kvällen innan. Jag skulle säga att jag vet vad hon heter mer än jag vet en massa andra saker. Jag skulle säga att jag vet vad hon heter mer än att andra vet vad hon heter. Jag satt kvar en skrämd liten stund till, sen reste jag mig upp och började gå runt matsalsbordet. För ibland händer det att minnet lossnar vid rörelse. Ingenting hände. Jag ställde mig framför Joachim. Och sa: Börjar förnamnet på I, J, K, L eller M? Och: SVARA BARA JA ELLER NEJ."Ja", svarade han. 3 21"Märta Stenevi", sa jag i en tyst suck. Sen böjde jag ansiktet ner i händerna och började gråta. "Gråter du?” frågade Joachim.Ja, det gjorde jag ju."Varför gråter du?""För nu tror jag att jag har en sjukdom i hjärnan."Och då fick Joachim krama om och säga att han också glömmer namn ibland. Alltså om ni satt och funderade på om jag är stabil eller inte. *I andra hus i andra delar av samhället, lite överallt faktiskt, sitter människor och säger Vad heter han den där skådisen som var med i den där filmen och så kommer de på det eller så googlar de och sen är det bra.
