Kom igen nu, ni som tycker att man "måste vara två om saken", ge bra råd till Cilla. "Hej! Jag skrev till dig Malin vid en frågestund för kanske ett halvår/år sedan om just detta ämne och du tog då upp min fråga och jag fick så fina svar både från dig och läsarna. Jag vill så gärna försöka få ett tredje barn, men maken säger nej. vi går nu i familjerådgivning då detta ligger som en blöt filt över oss som par. Min framtid ser svart ut i mina ögon, hade helst velat byta liv men det kan man ju inte. Jag älskar min man och jag älskar vårt liv med våra underbara ungar, men jag kan inte släppa längtan och sorgen. Min sorg är egentligen tvådelad. Jag sörjer barnet som aldrig blir vilket kan sprida sig som en panik i bröstet när jag vet att det aldrig blir mer. Aldrig mer är så vidrigt. Men jag har också jättemycket ilska/frustration/djupaste sorg mot min man som inte kan ge med sig. Jag går för fan under här och han ser bara på. Han är ledsen för att jag mår dåligt, jag ser det men mer än så är det inte. Dessutom har jag dåligt samvete för att jag har denna hang up-en, då jag riskerar min och barnens framtid som en gemensam familj. Det konstigaste är att rådgivningen så mycket handlar om att hantera min sorg, kanske bra på ett sätt, men jag undrar varför hon överhuvudtaget inte försöker få min man att ändra sin åsikt. Han har ju ingen ångest och sorg, hans främsta argument är att han inte orkar med fler barn, eller att vi som par ska klara av det. Däremot är han fast övertygad om att det är vi för alltid. Ser ingen lösning på något vilket låter lite svart. Orkar inte tänka på att jag ska vara en bitter och besviken fru för resten av livet. Fyller snart 41 så snart är det dessutom försent för att försöka." Svar: Jag minns dig Cilla. Det är omänskligt att inte ge med sig i det läge ni befinner er i. Vad är det värsta som kan hända, tänker din stackars man? Har han utfört den största delen av hushållsarbetet? Har han vabbat mest? Gått ner i deltid? Sprungit på alla utvecklingssamtal, doktors- och tandläkartider? Köpt alla kläder och presenter till kalas? Klippt ungarnas tånaglar? Hämtat läsglasögonen när barnen säger att det kliar i röven? Kammat löss i duschen? Bokat tid hos frisören? Spruckit i fittan hela vägen till analen? Kan han inte hoppa studsmatta utan att kissa ner sig? Fått hängbröst och bristningar? Haft dåligt samvete för att han missade den jävla trandagen? Haft dåligt samvete för att han gav för mycket socker på trandagen? Blivit dömd för att han började jobba för tidigt? Tagit alla nätter? Blött från bröstvårtan? Handmjölkat in i kaklet med fyrtio graders feber? Vad är det som är så fruktansvärt jobbigt? Kan han sätta ord på sin mansångest? Stackars liten. En kvinna ska inte behöva vika ner sig. Man ångrar inte ett barn, men man ångrar de man inte försökte få. Kom över det, Cillas lipstill till man. Kom över dig själv. Så, kom med bra råd nu, ni som tycker att det är rimligt att Cillas man "inte vill riskera deras relation" trots att det är det han redan gör genom att plåga sin fru.
