Varje gång jag skriver en text om att vara förälder, alla insikter som kommit till mig, så rasar samhället innanför dörren. Igår kom Joachims förkylning tillbaka, efter en vecka. Jag kunde alltså inte hålla fram bebisen med vågräta armar när han klev in i hallen. Jag kan använda mig av tonåringarna, absolut, men jag vill inte att de ska sluta tycka att det är lustfyllt med bebisen. Jag är så vansinnigt trött att jag börjar tappa håret, mentalt sätt. Mentala hårtussar i mina händer. Jag försöker limma på dem på psyket igen, men ingenting fastnar. Jag har bestämt att bebisen ska gå och lägga sig när jag lägger mig. Bebisen har bestämt att han visst kan gå och lägga sig när jag lägger mig, men han tänker inte SOMNA då. Han tänker ligga med runda ögon i mörkret i två timmar. Han bökar och håller på och känner sig övergiven. Jag försöker amma honom till sömns med mina kvällsplatta bröst som är påsar jag lyfter från lakanet och liksom viker in i hans mun. Det kan inte vara trevligt. Klockan 01 somnar han och vaknar sedan vid 03 och 05 och 08 för att äta. Igår hade jag skjutsat till karaten när jag bestämde mig för att vi skulle unna oss pizza till middag. Men ingen pizza fanns att få eftersom halva stan hade strömavbrott och alla pizzaugnar var kalla. Hem och göra potatismos och broccoli och sojakorv. Hämtning av karatebarn, hem och äta lite, amma bebis, hänga tvätt, röja upp i köket, läsa för nioåring, fläckbehandla hundra bajsfläckar, städa sovrummet (igen), tjata på tonåringen att duscha eftersom det är kö och klockan är 21:30. Klockan 21:42 stod jag i badrummet och försökte få av mig byxorna som fastnade på knölarna. Det blev för mycket. "FAN, JAG ÄR SÅ TRÖTT OCH PÅ DÅLIGT HUMÖR" Ett barn kommer in och ger mig en lång kram där jag står naken och bedrövad. När ett barn vill krama en mamma trots att tuttarna hänger löst och rumpan är bar, det betyder något. Det enda som funkade igår var den fina buketten på matsalsbordet. Men även den ruttnar i kanterna. Fan också.
