Alldeles nyss hörde jag steg. Snabba steg springer iväg. "Vad gjorde du nu?" ropfrågade jag genom huset utan att resa mig. "Ingenting!"Hans lögner blir sällan särskilt långlivade. Efter en halv minut kommer han in i vardagsrummet med en halväten munk i ansiktet. Kinderna runda. Hon kan inte pilla ut vad som stoppats in, allt i munnen är pax, kanske tänker han så. Helvete så söt han är, det är inte klokt. Igår vid middagsbordet tittade en dotter på mig när jag tittade på honom. "Det är helt sinnesjukt hur mycket du älskar honom", sa hon."Jag älskade dig på samma sätt när du var yngst", sa jag."Jag har aldrig varit yngst", sa den äldsta dottern och styrde in samtalet på henne. Helvete vad hon har den förmågan. Han äter en munk med rosa glasyr därför att hans mamma inte har ställt till med lunch, och klockan är 15:30. Han äter en munk med rosa glasyr utan rosa glasyr eftersom hans kusin var här och åt glasyren och åkte hem. Han äter en munk med rosa glasyr utan rosa glasyr därför att jag inte har plockat undan fikat. Det är stopp i alla handfat samtidigt och under dagen har jag skrivit en kolumn och Joachim har gått igenom alla rör och ändå inte fått loss något. Jag fick loss en text och sedan åkte Joachim till sitt betaljobb. Jag har på mig morgonrocken jag fick av Joachim i födelsedagspresent. Jag luktar svett från armhålan och då är det ändå det minst äckliga med mig. Det står nio par skor på hallmattan och vi kommer aldrig ha ett vackert hem och just som jag trodde att jag inte kunde bry mig mindre så gjorde jag det. Förr om åren bröt jag ihop. FAN VAD HÄR SER UT, JAG VILL INTE LEVA SÅ HÄR, JAG FLYTTAR OCH INGEN FÅR FÖLJA MED. Nu är min estetik apati. Men jag har börjat köpa konst! I väldigt liten skala, jag ska inte tro att jag är något, kan något. Jag menar bara att jag har köpt lite konst för min prissumma från när jag vann Sveriges Radios Novellpris. Jag låter er inte glömma. Ni må minnas. Igår tvättade jag sängkläderna vi fick av mamma i julklapp. Duvblå, åh! Är jag en sadist som stod i trappan och smög på Joachim eftersom jag ville se hans reaktion på att sängen var utan lakan när han skulle gå och lägga sig? Kanske. Men det var så ljuvligt. Ångesten när han förstår att sänggåendet är ett hantverk bort. Jag skrattar fylligt och bär duvblå lakan i famnen. Igår skrubbade jag tvättstugan. Skrubba är skönt, men ritualen att backa bakåt för att betrakta hur fint det blev och sedan bli bedrövad därför att det inte ser ut som en tvättstuga på Pinterest kanske jag ska vara utan nästa gång. Jag öppnade den stora chokladasken sent igår kväll. Rev av plasten som Simon sliter av sig gipset i Livet från den ljusa sidan, fast upp och ner, så att alla hundra chokladpraliner ramlade ut och ner i knät och mellan soffkuddar. Och om ni tror att det ser ut som hos er under våra soffkuddar så gör det inte det. Extra topping från helvetet och där låg örhänget jag blev av med 2014. Joachims ögonrullande visste inga gränser i soffhörnet, i livet från den mörka sidan. Är det inte skönt att skrubba soffan, nej det är väl inte det. I natt blir det ett nytt år och jag kan inte sammanfatta 2022 eftersom minnet är så dåligt. Men jo, jag vann Sveriges Radios Novellpris den åttonde april. Bra år!
